måndag 11 december 2017

En julhälsning från Filip Dewinter (VB)




Från Antwerpen skickar i dag Vlaams Belangs veteran Filip Dewinter en julhälsning på Twitter. Någon kanske tycker att klippet nedan är något fånigt, men Vlaams belang är lite mer, vad ska vi säga, vildvuxet än exempelvis Front National. Samtidigt finns det en poäng i budskapet. Europa har alltid haft en stor mångfald, med en mängd språk och kulturer. Redan Belgien har tre officiella språk, och behöver inte nödvändigtvis ha arabiska som ett fjärde.








Dagens citat: Stina Lundqvist


"Inte mer än att det i nuläget inte finns något som tyder på kopplingar till högerrörelsen."
Aftonbladet



Stina Lundqvist, vid Göteborgs åklagarkammare, vill inte uppge någon motivbild för attacken mot synagogan i Göteborg, men utesluter åtminstone en grupp.

Det är sannolikt första gången jag hör uttrycket "högerrörelsen", men vi kan anta att hon här åsyftar nationalsocialister snarare än kristdemokrater. Var det verkligen någon som på allvar trodde att en sådan gruppering blev vansinnig över USA:s placering av en ambassad? Det skulle till och med vara mer motiverat att poängtera att det inte kom ur "vänsterrörelsen", som rent statistiskt har en högre benägenhet att begå brott av antisemitisk karaktär. Dessutom har tre misstänkta förhörts och redan deras bakgrund lär göra motivbilden ganska tydlig.

Lundqvists kommentar påminner mig om allt det hyckleri som ägde rum vid terrordådet i Bryssel 2014, då bland annat följande personer ville ta politiska poänger inför valet till Europaparlamentet:

Birgitta Ohlsson (L):
"Fasansfulla dödsskjutningar vid judiska muséet Bryssel. Trolig antisemitisk attack 1 dag inför Europaparlamentsvalet." 

Caroline Szyber (KD):
"Fruktansvärda attacken i Bryssel visar att det är viktigt att rösta imorgon. För demokrati och värderingar som gör skillnad & mot hat."

Alexandra Pascalidou:
"Tragiskt med antisemitiska mord på Judiska Museet i EUs hjärta, Bryssel. Väck dem som sover i Europa! Rasismen kostar liv."

Erik Ullenhag (L):
"Tre personer mördade i antisemitisk attack i Belgien. Vedervärdigt och obegripligt. En påminnelse om vikten av att i dag rösta för tolerans."

EU-bloggen, skriven och läst av etablerade politiker och journalister:
"Förhoppningsvis blir det ett uppvaknande för en del angående vilka krafter som är på väg att röstas in Europaparlamentsvalet, partier som livnär sig på hat, förakt och fruktan för bl a judar."

Observera att ingen av ovanstående posörer menar att det är viktigt att rösta på partier som motsätter sig muslimsk massinvandring, utan givetvis deras egna partier som står för den där toleransen. Efter några dagar meddelades att den 32-årige islamisten Mehdi Nemmouche gripits, med en kalashnikov och en pistol av samma typer som de som användes vid morden. 

Att just vi, som motsätter oss denna utveckling, ska kopplas samman med dess uttryck är oerhört provocerande. Att kopplingen dessutom görs av de personer som driver på samma utveckling gör inte saken bättre.





Kristet pris till Fatemeh Khavari




Politiseringen av Svenska kyrkan och dess märkliga vurm för islam känner vi väl till. I dag meddelar Sveriges Kristna Råd, Equmeniakyrkan och Kristna fredsrörelsen att deras "Martin Luther King-pris" går till den afghanska aktivist som bland annat kallar sig för Fatemeh Khavari. Huvudkriteriet är att man ska "verka i Martin Luther Kings anda", vilket man tydligen gör om man är muslim och kräver att muslimer som saknar asylskäl och har fått avslag ska stanna i Sverige.

Den fullständiga motiveringen lyder:

"Som talesperson för Ung i Sverige har Fatemeh Khavari genomfört ickevåldslig kamp med dialog och rättvisa som riktmärke och visat på styrkan i att möta hat med kärlek. Genom en sittstrejk som började på Mynttorget i Stockholm mobiliserade Ung i Sverige och Fatemeh unga ensamkommande i kampen att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst – i sann Martin Luther King-anda."

Motiveringen känns minst sagt krystad. Att "kampen" inte innehåller våld är tydligen något som ska belönas, men på vilket sätt för man dialog när man ockuperar ett torg och formulerar ett antal krav? Mest bisarrt är kanske påståendet om kärlek, då gruppens krav om uppehållstillstånd inte är mer kärleksfulla än när jag säger att de ska lämna landet. Att man håller upp bilder med hjärtan borde inte vara tillräckligt för en sådan klassificering.

Det är en hel del som är märkligt med denna Fatemeh, bland annat att hon inte är folkbokförd med det namnet. Självklart har hon lärt sig vad som går hem i Sverige, som när hon kommenterar detta pris:

"Jag känner mig stolt och får väldigt stor styrka av det här priset för att fortsätta kämpa för allas lika värde."

Nej, du kämpar för att en viss grupp ska bo i Sverige, vilket har mycket lite med allas lika värde att göra. Motiveringen att hon "står upp för de som behöver det mest" är också märklig, då hon snarare står upp för dem som hon känner etnisk samhörighet med. Faktum är att hon själv inte ens är ensamkommande, utan kom hit med hela familjen då en äldre broder, ett så kallat ankarbarn, hade skickats till Sverige och fått uppehållstillstånd. Familjen bodde i Iran, där Fatemeh är både född och uppvuxen. Genom bedrägeriet kallat "ensamkommande flyktingbarn" fick Sverige alltså ytterligare en egentligen iransk familj utan asylskäl.

Uppenbarligen ska vi inte heller ta detta pris på allvar. 2016 gick det till...Malena Ernman.




söndag 10 december 2017

PVV: "Vi har fått nog!"




Den 20 januari ska nederländska PVV genomföra en demonstration i Rotterdam under parollen "Genoeg is genoeg" (Det är nog nu). Demonstrationen riktar sig mot premiärminister Mark Rutte och hans koalitionsregering, där hans högerliberala VVD regerar tillsammans med socialdemokratiska PvdA.

Det handlar alltså om en sorts motsvarighet till vår egen "Folkets demonstration", och PVV har inför manifestationen producerat ett videoklipp, där vi hör Geert Wilders tala:






Dagens citat: Alexandra Pascalidou



Den mångfaldigt prisbelönade mediefiguren, som bland annat är expert på mångkultur, analyserar de senaste händelserna i Sverige.

I verkligheten är det svårt att hitta någonting som har mindre att göra med arabiska talkörer i Malmö, flaggbränning i Stockholm och brandattacker i Göteborg än kritik mot Soros i Ungern. Det ligger närmare till hands att tro att Sveriges import av Mellanöstern här ger oss scener som påminner om Mellanöstern. Eftersom Pascalidou knappast kan beröra islam eller asylpolitik, blir som vanligt Ungern en populär måltavla, egentligen för att de tillsammans med Polen motsätter sig asylinvandring från muslimska länder och "mångkulturell" propaganda. Kritik mot George Soros verksamhet, där han bland annat stöder organisationer som för migranter över Medelhavet, måste inte heller handla om antisemitism.

Det är också mycket symptomatiskt att makthavare i Europa pekas ut, medan makthavare i Mellanöstern tydligen är helt oskyldiga till regionens hat. En person som Viktor Orbán skulle alltså ha en större en skuld än både arabvärldens och Israels ledare. Pascalidou kunde åtminstone ha valt Donald Trump, som visserligen inte är antisemit, men alltid ett populärt hatobjekt i svenska medier.


På Västbanken såg det ungefär som i Malmö och andra
arabiska städer. Att protesterna skulle ingå i ett ungerskt
sammanhang är inte alldeles tydligt. 


Låt oss sammanfatta vad som faktiskt har hänt. En amerikansk president aviserar att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från en stad till den stad som Israel självt ser som sin huvudstad, något som även tidigare presidenter har utlovat. Det borde egentligen inte väcka någon större uppståndelse, men precis som karikatyrteckningar måste det leda till upplopp och aggression. Människor som befinner sig i Sverige, och definitivt borde ha andra prioriteringar än var USA förlägger sina ambassader, skanderar om knivar, skjutningar och referenser till 600-talets stordåd. När Myanmar flyttade sin huvudstad till Naypyidaw 2005, eller Kazakhstan till Astana 1997, såg jag inte en enda människa i detta land rasa.



Socialdemokrat analyserar SD:s valfilm


Catharina Bråkenhielm bor på Orust,
där beskrivningar av storstädernas förorter
kanske känns främmande.


I går noterade jag en liten debattartikel, som visserligen inte publicerades i en större tidning än Bohuslänningen, men trots allt var författad av en riksdagsledamot. Catharina Bråkenhielm (S) vill kommentera Sverigedemokraternas senaste valfilm, och låt oss börja med att titta på den:







Bråkenhielms inledande analys är ungefär vad vi kan vänta oss:

"Sverigedemokraternas senaste valvideo är en svartmålning av Sverige, den svenska modellen och hela vårt samhälle. Åkesson går i ett mörkt och hotfullt landskap och pratar om ett Sverige som faller sönder. Han menar att det pågår ett inbördeskrig och självklart är hans analys att allt är 'massinvandringens' fel. Och de demokratiska partiernas. Och PK-medias."

Det är märkligt och något patetiskt att det endast är invandringskritiska partier som, när de tar upp problem, anses "svartmåla" eller "utnyttja" en situation. Bör inte ett politiskt parti redogöra för vad man vill förändra i ett samhälle? Har vi aldrig hört en socialdemokrat kritisera aspekter av Sverige?

Det är också tämligen felaktigt att säga att just SD skulle svartmåla "den svenska modellen", då partiet snarare är en anhängare av den och ser att den hotas av de senaste decenniernas politik, inte minst på migrationsområdet. Att medierna har en stor skuld till utvecklingen är ingen överdrift.

Bråkenhielm är inte ensam om språkbruket, men hon gör ändå bort sig när hon slänger in "de demokratiska partierna", något som Jimmie Åkesson givetvis inte skulle säga och framför allt är fel i sak. SD må ha en viss toppstyrning, men är knappast mindre demokratiskt än Socialdemokraterna.

Därefter spårar det ur fullständigt:

"Han presenterar inga fakta, inga källor. Bara känslor och rena lögner, enligt ett känt nazistiskt recept. Enligt Joseph Goebbels ska argument vara 'råa, tydliga och kraftfulla - och tala till känslor och instinkter, inte till intellektet. Sanning är oviktig och fullkomligt underordnad taktik och psykologi'."

Vi talar alltså om en kampanjfilm, propaganda om man så vill, som skulle vara mindre effektiv om den bestod av endast statistiskt malande. Samtidigt saknas knappast statistik som talar för Åkessons analyser. Låt oss bortse från den tröttsamma referensen till Tredje riket och fokusera på hur intellektuella Socialdemokraternas kampanjer är:







Mer känslor än statistik även där alltså, "enligt känt nazistiskt recept". I texten får vi sedan det snömos vi har vant oss vid i dessa sammanhang:

"Det Sverige som beskrivs i videon finns inte. Självklart har vi problem som måste lösas. Integrationen måste bli ännu bättre. Sysselsättningen bland unga med utländsk härkomst ska öka. Men det går att hålla två tankar samtidigt i huvudet; Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och samtidigt ska vi fortsätta att arbeta för att göra det ännu bättre."

Problemen ska alltså lösas, på ett magiskt sätt, men bör inte nämnas. Jag är oerhört trött på att höra politiker vifta bort migrationsrelaterade problem och säga att de knappt finns, utan försvinner när jobb "skapas" och integrationen "blir bättre". Att Sverige har en relativt hög levnadsstandard, borde inte ses som att vi har en sorts marginal att bli sämre. Vi är många som inte tror att omfattande asylinvandring är ett framgångsrecept.

Så kommer då de mer socialdemokratiska argumenten:

"Sverigedemokraternas politik är inte på något sätt 'Sverigevänlig'. De vill sänka skatten för dem som tjänar mest, skära i välfärden med hela 13 miljarder kronor och försämra arbetsrätten."

Å andra sidan betyder inte "sverigevänlig" nödvändigtvis socialdemokratisk politik, särskilt inte när partiet har lyckats slå rekord i asylinflöde. Den uppskattade kostnaden för detta inflöde varierar, men den är definitivt många gånger högre än de där 13 miljarderna oavsett hur man räknar. Vänstersidan har överhuvudtaget ett märkligt sätt att förhålla sig till ekonomi, där man inte kombinerar utgifter och intäkter, och ser en skattesänkning som en utgift.

Bråkenhielm återvänder till sina känslor och tillmälen:

"SD:s video är fruktansvärd. Den spelar på människors oro i strävan efter att sälja sin rasistiska propaganda. SD har inga lösningar på de påhittade problemen."

Men sådana lösningar har Socialdemokraterna? Med ännu en mandatperiod tillsammans med Miljöpartiet? Kampanjfilmen innehöll förstås inte någon rasism, men det är också intressant att problemen, som fanns några rader tidigare i texten, nu tydligen är "påhittade".

Det hela avslutas med en tydlig lögn:

"Jimmie säger i videon att valet nästa höst står mellan de demokratiska partierna och SD. Där har vi total samsyn. Nu är det du som ska välja vilket Sverige du vill ha."

Nej, det sade han inte. Även efter Catharina Bråkenhielms text kommer jag nog att välja ett Sverige där Miljöpartiet inte tillåts förstöra landet.



lördag 9 december 2017

RT rapporterar om svenskt förortskaos


De flesta västeuropeiska städer upplever numera liknande fenomen; bilbränder, attacker mot räddningstjänst, islamiska demonstrationer och terrordåd. Sverige väcker dock viss uppmärksamhet internationellt, sannolikt för att situationen här har skapats snabbare och vårt etablissemang fortfarande slår sig för bröstet på grund av asylinvandringens omfattning.

I dag bjöd den ryska kanalen RT på ett litet reportage:





Det är nyttigt att ta del av utländska skildringar, eftersom vi nog i viss mån har vant oss vid att handgranater används och skottlossningar regelbundet äger rum i våra större städer. Svenska mediefigurer älskar att kalla liknande reportage för överdrivna, men låt oss ännu en gång titta på siffrorna för skottlossningar i Norden, där vi till exempel kan notera att en stad som Göteborg har fler skottskadade än övriga Nordens huvudstäder tillsammans:




Det är för övrigt lite förvånande att socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren säger det han säger, och ens vågar ställa upp i RT, kanalen som Aftonbladets Anders Lindberg mer än en gång har sagt att man inte ska titta på och framför allt inte referera till.

I detta sammanhang vill jag påminna om hur det såg ut i Malmö så sent som i förrgår. Det intressanta är inte att muslimer är arga och vill döda, utan att bilderna alltså kommer från en stad i dagens Sverige:






fredag 8 december 2017

Identitetspolitisk idioti avslöjar något viktigare


Cissi Wallin

I dag bjuder Metro på ett av dessa inlägg där jag står i valet och kvalet om huruvida det överhuvudtaget är värt att kommentera. Det är egentligen för dumt och tomt för att bemöta, samtidigt som det omfattar resonemang som inte är alldeles ovanliga.

När mediefiguren Cissi Wallin vill säga att hon "skäms för vår vita självupptagenhet" är det också lätt att misstänka att det handlar om att söka uppmärksamhet och den där "klickjakten". I vanlig ordning anger jag länken, men man kan välja att inte gå in på den. Allt detta till trots, vill jag omnämna texten, eftersom den, som sagt, följer en vanlig tendens inom identitetsvänstern.

Vi får veta:

"Om en enda vit tjejkompis till börjar prata om att hon på oklart vis ska rädda världen genom att åka på yogaläger på Bali så kräks jag vågrätt. Och om denna maniska rädsla för att äta vanliga jävla livsmedel fortsätter ta fokus i så många vitas medelklassmuppars liv vet jag ärligt talat inte vad jag blir kapabel till. Vi har det så bra, så aningslöst förspänt att vi har tid och ork att uppfinna icke-problem och sen bygga en hel livsstil kring att framställa dessa som verkliga utmaningar i vår lallande vardag."

Låt oss ta ytterligare en passage:

"Som när min unge skar upp foten på ett dricksglas på förskolan, eftersom personalen 'plastbantat' skoningslöst. För att ett gäng vita muppar med alldeles för få reella problem hade krävt det. Jag skäms över vår självupptagenhet. Klart jag gör. Den vita tomheten, yrvakenheten."

Vad Cissi egentligen beskriver är förstås inte hur "vita" fungerar, utan möjligen vad som sysselsätter medelklassmänniskor i hennes egen krets. Att på detta sätt koppla mentalitet till ras är glasklar rasism, men det är som bekant identitetsvänsterns signum. Jag gissar att en person som (den svarta kvinnan) och miljardären Oprah Winfrey har färre "reella problem" än jag själv och de flesta etniska svenskar. Det som anses viktigt på Södermalm är inte nödvändigtvis betydelsefullt för alla vita människor.

Med sin vite man på något evenemang.


Rasismen i ovanstående resonemang illustreras också av förminskningen av alla "icke-vita", som tydligen inte anses kunna intressera sig för yoga, livsmedel eller vikt, utan samtliga lever i en ständig kamp för basal överlevnad. Det är dock sant att vi globalt sett har det relativt bra i Sverige, men de sociala trygghetssystemen omfattar alla, oavsett rastillhörighet.

Dessutom, vilket ofta verkar glömmas bort i Västvärlden, har många människor det bra i "icke-vita" länder som Japan, Sydkorea, Singapore, Kuwait och Saudiarabien. I länder som Indien finns en betydande medelklass som omfattar många miljoner människor.


Indiska kvinnor på shoppingtur.


I hopp om att kunna provocera och få uppmärksamhet skriver Cissi Wallin ihop en idiotisk text, något hon troligen själv i någon mån inser. Dock avslöjar den någonting viktigt i den västerländska mentaliteten, som präglar inte minst Sverige, och ligger bakom den förödande asylpolitiken. Det finns en märklig tankegång, där människor av annat ursprung än det europeiska anses sakna allt ansvar och egen handlingsförmåga, vilket gör att det åligger dessa européer att ta hand om övriga etniciteter. Sverige anses vara bäst i världen, en "humanitär stormakt" dit alla vill, och det är därför vår skyldighet att få in så många människor som möjligt i landet där alla problem löses.




Det är också endast européer som genomsyras av denna tendens till konstant självspäkning. I Japan och Saudiarabien sitter man inte och ifrågasätter sitt eget existensberättigande eller debatterar hur mycket bättre länderna skulle bli med ett maximerat inflöde från andra kulturer.




Geert Wilders gratulerar Vlaams Belang




I år fyller Vlaams Belang 40 år. Det har varit en resa med både uppgångar och nedgångar, men partiet finns kvar och kämpar vidare för självständighet och mot den pågående massinvandringen till Flandern.

Jag visar Geert Wilders hälsning nedan främst för att jag själv alltid blir glad av att se de nära banden mellan de patriotiska partierna i gruppen Nationernas och friheternas Europa. Ännu en gång vill jag också uttrycka min frustration över att vårt eget SD i Europaparlamentet i stället valde samarbete med partier som brittiska UKIP och italienska Femstjärnerörelsen, när de har oändligt mycket mer gemensamt med PVV, Vlaams Belang, Front National, FPÖ och övriga i ENF.






Den intresserade kan också titta på Vlaams Belangs eget klipp om de 40 årens höjdpunkter. I inledningen ser vi partiets grundare Karel Dillen uppmana medlemmarna att de i valet mellan att vara knähund och pitbull ska vara pitbull:







torsdag 7 december 2017

Europas konstanta skuld


Två personer från andra afrikanska länder
infångade av libyer. 


Vänstern har länge haft svårt för att kritisera makthavare i utvecklingsländer, såvida det inte har rört sig om regimer där USA kan ges den egentliga skulden. När nu det som jag brukar kalla för nyvänstern dominerar debatten, kan fenomenet sägas i stället följa rasindelningar, där européer, eller varför inte "den vite mannen", är roten till allt ont som sker i världen. Det är ingen slump att hela vänstern mobiliseras när USA invaderar Irak, medan någon miljon döda i Kongo-Kinshasa passerar tämligen obemärkt.

När asylfanatikern Malin Björk (V) intervjuas av vänstersidan ETC om situationen för flyktingar i Libyen, och en uppmärksammad slavmarknad, är det inte svårt att se samma mönster. Vi blir därför inte heller förvånade över vem som ska skuldbeläggas:

"Situationen i Libyen är ett politiskt haveri där EU är en av de medansvariga aktörerna. Oförmågan att komma överens om hur man ska fördela flyktingarna på ett värdigt sätt har lett till att allt krut lagts på hur man ska stoppa människor från att ta sig till EU."



Malin Björk


Vi når snart det totala hyckleriet:

"Men enligt Malin Björk blir de kritiska rösterna i EU-parlamenten mot den förda politiken allt fler, både bland vänstern, gröna och liberaler. Det finns en oro för vad som händer när EU:s yttre gränser i praktiken förflyttas till andra länder – så som har skett först genom avtal med Turkiet och sedan Libyen."

Det är intressant att samma människor som gärna lyfter fram döden på Medelhavet, där skulden också läggs på EU, kommer med samma anklagelser när EU faktiskt försöker stoppa just trafiken på detta hav. Skälet är naturligtvis att de inte vill se någon yttre gräns överhuvudtaget, eftersom invandringen till Europa alltid är målet.

Malin Björk är förstås inte ensam om denna analys inom vänstern. På Politism bjöd den svårt identitetsmarinerade Mohammed Ryback på samma resonemang:

"Ilskan borde också riktas mot EU som gör avtal som gynnar skurkregimer, för att hålla flyktingarna borta. Som faller för rasistisk populism. Och vår egen regering som också är medansvariga när lagliga vägar för flyktingar att ta sig till Europa försvinner."

Kravallvänsterns Nabila Abdul Fattah och Mohammed Ryback i Almedalen:
"Träffar vi andra icke-vita blir det som en slags solidaritet – vi måste hålla ihop". 


Om vi ska falla in i samma rasfixerade språkbruk som identitetsvänstern håller högt, så handlar detta alltså om araber som säljer svarta afrikaner till araber i Afrika. Dessa afrikaner har rest på den afrikanska kontinenten för att ta sig till Libyen, i Afrika. Det förtar inte det faktum att de behandlas oerhört illa där, men vad har EU med detta att göra? Varför är den självklara lösningen att drabbade människor ska bosätta sig i Europa?

Nöden i världen är alltför stor för att samtliga problem ska kunna lyftas över till, och magiskt försvinna i, Europa. En av männen som säljs på den omtalade slavmarknaden sägs komma från Nigeria, ett land med runt 185 miljoner invånare. Skulle Europa kunna ha fri invandring från Nigeria? Eller alla de andra länder varifrån människor söker sig till Medelhavet? Om inte, måste det alltså finnas en gränskontroll, antingen vid den europeiska eller afrikanska kusten.

Observera hur ovanstående debattörer inte nämner den aspekt som Västvärlden möjligen kan lastas för när det gäller Libyen; de militära insatser som fick Moammar Gaddafi avsatt, vilket snabbt ledde till det förväntade kaoset. Man kan misstänka att det för nyvänsterns asylvurmare skulle bli alltför obekvämt, då de skulle tvingas välja mellan en despot och dagens situation. Självklart är det oändligt mycket lättare att som vanligt klandra européer och mer angenämt att förespråka öppna gränser.

Av samma skäl talar vi fortfarande om den europeiska slavhandel som ägde rum för ett par hundra år sedan, och rasaktivister ur den svenska identitetsvänstern vill gärna fokusera på "Sveriges roll i slavhandeln" och "Sveriges koloniala historia". Samtidigt har jag aldrig hört en enda vänstermänniska nämna Mauretanien, där man uppskattar att minst 150 000 människor hålls som slavar. Mycket sällan nämns situationen för gästarbetare, som närmast behandlas som slavar, i de rika gulfstaterna. Det beror på att figurer som Mohammed Ryback är relativt ointresserade av lidande i tredje världen när förtrycket inte kan kopplas till européer på ett eller annat sätt.




tisdag 5 december 2017

Nytt pris till Alexandra Pascalidou


Vid utdelningen av "Stora Feministpriset" förra året.


Vi har under de senaste åren sett hur Malena Ernman tilldelats en uppsjö av priser, i stort sett för att hon på Twitter skriver om sin fina människosyn och att hon ogillar Sverigedemokraterna. En liknande person är förstås Alexandra Pascalidou, som länge har ansetts vara en självklar komponent i mediepaneler och en given moderator för vilken debatt som helst.

I morgon kommer hon i riksdagen att tilldelas "5i12-priset", därför att:

"5i12-priset 2017 tilldelas journalisten och författaren Alexandra Pascalidou för ett uthålligt opinionsarbete mot främlingsfientlighet och rasism och för människors lika värde. Hon har trots hat och hot från högerextrema grupper satt tydliga spår i samhällsdebatten under flera decennier och visat prov på stort mod och civilkurage. Alexandra Pascalidou har både som journalist och i sitt författarskap gjort stora ideella och professionella insatser. Hon är också en viktig röst för förortens villkor och har genom sin kunskap och sitt starka engagemang blivit en kraft och ett föredöme för utsatta grupper."

Det blir alltid lite fånigt att kalla den mest opportuna hållningen, som ger både inkomster och priser, för "mod och civilkurage". Dessutom är Alexandra Pascalidou en av de mest självupptagna och självgoda individerna man kan tänka sig, och det är ingen slump att hon på Twitter alltid retweetar varje person som skriver att det senaste priset var "välförtjänt", ett beteende hon givetvis delar med just Malena Ernman.



Talande är hur bildsättningarna ser ut varje gång hon är inblandad i någonting medialt:


Reportaget ska handla om en "avhoppad nazist",
men fokus hamnar som vanligt någon annanstans.

Samma reportage har ytterligare en bild.

Här vill Pascalidou visa att hon rör i en gryta vid
ett soppkök. Den uppmärksamme noterar att de som
verkligen arbetar där bär handskar och inte ens poserar
för någon kamera.

Detta program ska handla om romska tiggare,
men huvudpersonen blev någon annan.

Å andra sidan bör vi inte ta dessa priser på något större allvar. 5i12-priset har tidigare bland annat gått till Timbuktu, Expo, Fryshuset, Refugees Welcome Sverige och Somaliska landslaget i bandy.





måndag 4 december 2017

Förvirringen kring yttrandefrihet och åsiktspluralism




I debatten florerar begrepp som yttrandefrihet, demokrati, censur och mänskliga rättigheter. Jag kommer här att sannolikt att upprepa vad jag tidigare har uttryckt, men jag skyller i vanlig ordning på att de figurer jag bemöter gärna gör det.

När obekväma röster på olika sätt trängs undan, brukar vänstern vara framme för att försvara angreppen och då blir formella kriterier plötsligt viktiga. Nej, det är ingen mänsklig rättighet att delta på Bokmässan i Göteborg och yttrandefriheten kräver inte att vem som helst får publiceras var som helst, men det är inte riktigt poängen när vi talar om exempelvis åsiktskorridoren.

I dagens Expressen använder Lars Lindström sig av detta grepp:

"Aldrig har så många haft möjlighet att offentligt uttrycka en sådan mångfald av vitt skilda åsikter, om allt och alla. Men det får man väl inte säga längre i den här jämrans åsiktsdiktaturen!"

Den sista meningen är en variant av det som vänstermänniskor tycker är roligt att påstå att främst invandringskritiker säger. Andra exempel är förstås "jag är inte rasist, men...", vilket de menar sedan följs av någonting rasistiskt, och "det är inte sant, men för jävligt ändå", vilket alltså ska vara den dumme sverigevännens kommentar när denne i sin okunnighet tar del av en falsk nyhet och konfronteras med detta. För övrigt skriver dessa figurer oftast "sverjevän" för att understryka hur obildad den oliktänkande är.

Lindström väljer att nämna Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk, Granskning Sveriges Fabian Fjälling och författaren Katerina Janouch som de förfärliga högerextremister som visst kan säga vad de vill, och fortsätter:

"Egentligen spelar det ingen roll vem som uttrycker vad. Det bisarra är när de mest högljudda kan påstå att de är åsiktsförtryckta, att de till hundratusentals kan sprida det orimliga påståendet att Sverige är en vidrig åsiktsdiktatur."



Fjälling, Janouch och Suk.


Jag kan hålla med om att det är helt felaktigt att kalla Sverige för en diktatur, eftersom vi har både val och kan uttrycka de flesta åsikter utan att spärras in, men återigen, det är inte riktigt vad som menas. Även om den som yttrar en åsikt inte drabbas av statens repression, görs olika försök att tysta denna åsikt, och förekomsten av organisationer som Expo och Researchgruppen, samt demoniserande uthängning i media, kan få allvarliga följder för den enskilde.

Aftonbladets numera omstridda chefredaktör Sofia Olsson Olsén är också inne på detta spår under rubriken "Inte en allmän rättighet att bli publicerad". Även det är i strikt mening korrekt, men självklart påverkas den offentliga debatten av att endast en sida ges allt utrymme. Vi såg hur Linnéa Claeson fick betalt för en usel men politiskt korrekt text, som dessutom var stulen, medan en krönika mot extremfeminism eller asylinvandring är otänkbar. Festligt nog råkar Olsson Olsén bekräfta detta i samma text:

"Staffan Heimerson fick sluta för att han, först i en intervju i tidningen Resumé och sedan i enskilt samtal med mig och på direkta frågor, förfäktade sin åsikt att kvinnor ska ses som förnöjelse för männen och att kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp inte är att ta på allvar."

Vad han har sagt i det där enskilda samtalet vet vi inte, men det var inte det han skrev. Så kommer då nyckelorden som vi har lärt oss:

"När han fortsatt vidhöll den människosynen hade han förbrukat mitt förtroende och jag vill inte ha skribenter som skriver under mitt utgivarskap som hävdar mannens överordning. För mig är den åsikten människofientlig och långt ifrån Aftonbladets värdegrund om allas lika värde."

Att använda dessa utnötta begrepp är på sätt och vis genialiskt, eftersom de är tillräckligt svepande för att kunna användas överallt. Vad har Linnéa Claeson för människosyn, när hon tycker att politiker och polischefer ska tillsättas enligt etnicitet och kön?

Till och med den kanske bäste skribenten Aftonbladet någonsin haft bröt mot värdegrunden, och denna gång handlade det inte om genus utan om det andra känsliga området:

"Vad gäller Hakelius hade vi en dialog om en formulering i en (1) av hans kolumner som jag tyckte var problematisk då jag ansåg att det fördunklade hans text, avhumaniserade EU-migranter och gatubarn."

Kanske ville han inte skriva positivt om dessa företeelser och kanske fanns det läsare som skulle ha uppskattat en annan vinkel? Det blir direkt efter förhållningsreglerna lite förljuget och närmast lögnaktigt:

"Aftonbladet ska ha, har alltid haft, och kommer fortsatt ha högt i tak för våra opinionsskribenter och krönikörer. Vi ska publicera ett spektrum av åsikter från höger till vänster. Från värdekonservativa nationalister till globaliseringstörstande nationalstatsförnekare. Den bredden på åsikter ska vi fortsatt ha."

Jag kan på rak arm inte nämna en enda "värdekonservativ nationalist" som skriver för Aftonbladet. Någon vidare bredd ser jag inte heller.

Dessa personer kan försöka krumbukta sig hur mycket det vill, men det är alldeles uppenbart att deras principer inte är djupare än att de vill blockera åsikter de ogillar. Även när de använder sig av formella definitioner av begrepp som "yttrandefrihet" och "censur" motsäger de sig själva, där ett tydligt exempel är talet om att Bokmässan i Göteborg är en privat aktör som själv ska få välja utställare, förutsatt att dessa faller vänstern i smaken. När en särskild åsiktsinriktning blockeras från medier och mässor är det inte statlig censur, men resultatet blir detsamma.

Paniken brukar från "vår sida" förklaras med att dessa människor inte har argument för de egna hållningarna, men jag tror att det minst lika ofta handlar om rent känslomässiga reflexer, där motstånd mot exempelvis omfattande asylinvandring känns obehagligt, medan propagerande för den värmer i kroppen.

Lyckligtvis har inte minst internet inneburit att vi inte är beroende av grindvakter som Lars Lindström och Sofia Olsson Olsén.





Dagens citat: Linnéa Bruno (FI)


"Jag ser fram emot den dag då ledaren för Ung i Sverige, Fatemeh Khavari blir statsminister. Ungefär som vi idag skakar på huvudet och skrattar åt Staffan Heimersons oro över att jämställdhet hotar den sexuella glädjen, föreställer jag mig att vi då kommer att reagera när en 80-årig Jan Björklund framhärdar i att kvinnor med hijab alla är förtryckta och inte inser sitt eget bästa."
ETC



Feministen Linnéa Bruno vill på vänstersidan ETC slå ett slag för islam och särskilda asylregler för afghanska män. Till att börja med förblir vänsterns allians med och vurm för islam fascinerande. Jag skulle tro att det har skrivits ett antal intressanta böcker på detta tema och eventuella rekommendationer tas tacksamt emot.

Fatemeh Khavari är mest känd för att vara talesperson för den där manifestationen i Stockholm, där ett antal afghaner strejkade från sysslolöshet för att kräva permanenta uppehållstillstånd för hela gruppen i Sverige. Det är för övrigt lite listigt att utse en kvinna som ansiktet utåt för en grupp som till över 90 procent består av män.


När vänstern allierar sig med islam och slöjan
blir en del av feminismen.


Samtidigt har hon inte riktigt den perfekta bakgrunden, utan en som motsvarar många av gruppens andra personer. Hon är varken född eller uppvuxen i Afghanistan, utan i Iran, precis som hälften av de övriga. Inte heller Fatemeh är ensamkommande, utan har här mor, tre bröder och en syster. Att hon själv kom till Sverige berodde, föga förvånande, att en äldre bror redan hade skickats hit och sedan kunde ta in resten som anhöriga.

Hon och Linnéa delar i denna fråga samma åsikt, men varför innebär det att hon skulle vara den perfekta statsministern? Jag misstänker att denna markering också handlar om det vanliga identitetsresonemanget, där det helt enkelt skulle vara lite fint med en muslimsk kvinna i slöja på det högsta ämbetet. I viss mån beror tilldelningen kanske också på att Fatemeh själv, när hon fick som mest hyllningar i medierna, meddelade att hon skulle bli just statsminister.

För övrigt är det alldeles korrekt att många kvinnor bär hijab frivilligt, men det gör inte den iögonfallande symbolen mer angenäm. Att det endast är 80-åriga män, varför nu de inte ska få delta i samhällsdebatten, som inte förstår varför islam är det nya och spännande är dock inte sant.




Aftonbladet och plagiatet


Linnéa Claeson. För säkerhets skull kan man alltid
också manifestera sin oklanderliga värdegrund fysiskt.


Det råder en viss turbulens på Aftonbladet i dessa dagar. Som jag tidigare har påpekat handlar det inte om opinionsskribenternas låga kvalitet, utan sexism och sexuella övergrepp. Staffan Heimerson fick gå för att hans kommentarer avvek från den berömda åsiktskorridoren, medan Oisin Cantwell visade sig ha trakasserat kvinnliga medarbetare och skrikit otidigheter mot dessa. Den sistnämnde har inte ens synts till på Twitter sedan ett antal veckor. Även den fine vänstermänniskan Ehsan Fadakar anklagas för att ha kränkt kvinnor grovt, liksom Fredrik Virtanen.

Situationen blev inte bättre av att ett antal kvinnor på tidningen skulle samla ihop berättelser om kränkningar på arbetsplatsen. Efter att detta gjorts, valde chefredaktör Sofia Olsson Olsén att i sista stund stoppa publiceringen av dessa berättelser. Samtidigt uppger medarbetare att hennes ledarskap är uselt på ett antal andra sätt.

Igår publicerades en krönika, nedplitad av Linnéa Claeson, som var så fånig att jag först inte tänkte kommentera den, men den kom lite senare att kommenteras flitigt på Twitter. Under rubriken " Jag vill ha representation – på riktigt", får vi veta:

"Jag vill ha en svart kvinna som statsminister.
Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.
Jag vill att fler bögar ska kunna komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget."

Så fortsätter det, och det är det vanliga tramset om representation, där etnicitet, kön och sexuell läggning är de absolut viktigaste aspekterna som ska beaktas. Vad man kan invända mot detta resonemang inser ni, men det främsta är förstås att åsikter och kompetens borde vara överordnade de mer ytliga attributen. Dessutom blandas just åsikter och dessa attribut friskt. Att som polischef visa upp sin ideologi genom slöja är någonting annat än om en politiker råkar vara svart, från Balkan eller kvinna.

David Lindén, som är historiker och författare, samt har en utomeuropeisk bakgrund, reagerade mot denna nedlåtenhet och förminskande:


Sedan uppmärksammades ytterligare ett litet problem med Linnéa Claesons text av personer som är mer bevandrade i den amerikanska identitetspolitik som har tagits till Sverige. Trots att den inte var mycket att skryta med, visade den sig dessutom vara ett plagiat av en text från 1992, skriven av en Zoe Leonard. Originalet kan läsas här, och det är också något mer begåvat än Claesons bleka stöld.


Det är lite klantigt att plagiera en text som
rentav har fått en sorts monument i New York.

Leonards text handlar om vem hon vill se som president, men innehåller lite mer än att det är bra att vara svart, kvinna eller homosexuell:

"Jag vill ha en kandidat som inte är det bättre av två onda ting..."

Avslutningen, som Claeson underlät att inkludera, är också mer poetisk:

"Jag vill veta varför vi en gång började lära oss att en president alltid är en clown: alltid en torsk och aldrig en hora. Alltid en chef och aldrig en arbetare, alltid en lögnare, alltid en tjuv och aldrig gripen."

Linnéa Claeson är ett ganska typiskt exempel på hur dagens stora medier fungerar i Sverige. Hon är egentligen handbollsspelare, men fick orimligt mycket uppmärksamhet för ett konto på Instagram där hon bjuder på små kommentarer om verkliga eller fiktiva sexuella kommentarer från män. Självklart sliter då tidningar som Aftonbladet i henne, och vi har redan lärt oss att usla texter, eller rentav plagiat, anses vara ett betydligt mindre problem än tankar som bryter mot den offentliga värdegrunden.




söndag 3 december 2017

Lite decemberslask från Veronica Palm (S)




Ofta ställs jag här inför ett litet dilemma. Det uppstår när man vet att en röst i debatten inte har förmågan att skriva intelligent eller initierat, men där ämnet och argumenten, eller av avsaknaden av sådana, ändå känns igen och skulle kunna leda till viktigare diskussioner. En sådan person är Veronica Palm (S), vars inlägg jag ofta låter passera, men som inom sitt parti av många verkar uppfattas som en alldeles utmärkt tänkare och genom sina år i detta parti har tillgång till många arenor.

I dag skriver hon på just Dagens Arena några rader om sina funderingar, eller vad vi nu ska kalla det, kring asylinvandringen. Redan den första meningen säger någonting om hennes sedvanliga djup:

"Framtiden kan bli både ljusare och öppnare."

Observera hur "öppnare" smygs in, och ni läsare vet vid det här laget vad ordet alltid signalerar, och det innebär givetvis också att framtiden blir ljusare, till skillnad från de "mörka krafter" och "kalla vindar" som utgör dess fiender. När vi lämnar ingressen övergår vi i stället till det där fruktansvärda klavertrampet Tobias Billström (M) en gång gjorde sig skyldig till.

"»Vi måste diskutera volymerna« sa migrationsminister Tobias Billström 2013. Och vi rasade. Vi var många som rasade över det avhumaniserande språk han använde om människor på flykt. Bara några år senare beslutade Sverige att införa gränskontroller på Öresundsbron och tillfälliga lagar som sänker oss till EU:s lägsta nivå för skyddsgrunder, och idag betraktas ökat antalet kvotflyktingar som höjden av humanitet."

Att diskutera invandring, eller snarare det tillåtna "integration", utan att beröra volymer är oseriöst. Även om man endast vågar kalla hela området för integration, och låtsas att den är helt oberoende av invandringen, bör man inse att integrationen blir en mindre utmaning om det årliga inflödet består av 50 individer än av 163 000. Det betyder inte att dessa individer inte skulle vara människor, lika lite som om man diskuterar antalet pensionärer eller arbetslösa som en helhet.

Det är också något förmätet att skriva "och vi rasade", som om Palm skulle representera hela befolkningen eller hela vänstersidan. När jag någon gång gör mig skyldig till att tala för flera brukar jag möjligen skriva "vår sida" inom citationstecken.

Anledningen till att Sverige införde vissa regler var att tidigare signaler hade lett till 10 000 nya asylsökande i vårt land varje vecka. Denna politik var i sin tur ett resultat av det klimat som figurer av Reinfeldts, och Palms, snitt hetsat fram.

Jag har aldrig hört någon framhålla kvotsystemet som just "höjden av humanitet", men det brukar hävdas att den gruppen åtminstone består av verkliga flyktingar, till skillnad från en politik som gynnar smugglare och de som har möjlighet att ta sig hela vägen till norra Europa.

Även om Palm försöker, så gott hon kan, få sina formuleringar att låta genomtänkta, lyser naiviteten igenom:

"Diskussionen har på några år gått från det självklara: att vi i Sverige inte kan avgöra hur många människor som tvingas på flykt och söker skydd i vårt land, och därför ska rätten att söka asyl vara absolut, till att aktivt sända signaler om att det inte är lönt att komma hit och istället diskuterar vi kvotflyktingar, alltså volymer i flyktingmottagandet."

Återigen den gamla vanliga tanken att strömmen till Sverige helt styrs av utvecklingen i världen. I viss mån stämmer det, där vi till exempel på 1990-talet såg att konflikten i det forna Jugoslavien skapade en asylström hit. Dock har förstås också ett lands rykte, och de signaler det sänder till omvärlden, stor påverkan. Att både faktorerna "push" och "pull" finns är allmänt vedertaget.

Här talar statistiken om "ensamkommande" sitt tydliga språk. 2013 kom 3 852 personer klassade som denna kategori, 2014 var de 7 049, för att 2015 nå kulmen med 35 360 individer. Denna enorma ökning hade mindre med utvecklingen i Afghanistan att göra än spridningen av nyheten om landet dit man kunde skicka en son, som sedan kunde få in resten av familjen. För den som tvivlar, kan också nämnas att siffran 2004, tre år efter USA:s insats i Afghanistan, var 388.




Att värna asylrätten låter alltid bra, men i praktiken blir det förstås svårt att ha en absolut sådan. En välfärdsstat kan inte ha öppna dörrar mot en värld där ett par miljarder människor är mycket fattiga. Förutom de afghanska unga männen, ser vi hur personer från bland annat Västafrika försöker ta sig över Medelhavet för möjligheten till ett bättre liv.

Den politiker som gör anspråk på att styra Sverige måste ta ställning till hur många människor som kan ta sig in i landet varje år. Fredrik Reinfeldt nöjde sig med att konstatera att det finns gott om plats i skogar och på ängar, samt att julgranen trots allt inte brunnit ned, men vi medborgare bör kunna kräva seriösare analyser, om än inte av personer som Veronica Palm. För säkerhets skull skriver hon rentav uttryckligen "Jag är inte naiv", men fortsätter sedan:

"Jag vet att det krävs ett hårt arbete för introduktion av nya människor i landet, för att inte bygga fast fattigdom och för att skapa inträde på arbetsmarknaden, men det är magstarkt att ställa en medmänniskas behov av skydd undan krig eller förföljelse mot arbetsförmedlingens organisation."

I verkligheten handlar frågan om lite mer än hur Arbetsförmedlingen är organiserad. Vi kan lägga till detaljer som bostäder, välfärdssystemen, skolorna, rättsväsendet och den nationella kulturen. Ännu en gång vill jag upprepa att svenska politiker har ansvar för Sverige och svenskarna, inte hela världens nödställda, särskilt inte genom att flytta dessa till Sverige på andra sidan jorden.

Den nedre delen av Palms text består av referenser till en politiskt korrekt bok, samt en något förljugen historieskrivning:

"Vi var för hundra år sedan ett litet kallt och fattigt land i utkanten av världen, men genom öppenhet och en enträgen jämlikhetssträvan vände vi utvecklingen till att idag vara ett av världens mest fria, rika och jämlika land."

Det låter nästan lite liberalt, eftersom socialdemokrater brukar mena att deras parti byggde landet. På sätt och vis stämmer det att öppenhet bidrog till välstånd, men då talar vi om utrikeshandel snarare än asylinvandring. För övrigt ligger landet fortfarande där det alltid legat, med samma kalla vintrar.

Vi ska komma ihåg att det är tänkare av Palms kaliber och hetsare på Reinfeldts nivå som har drivit på asylinflödet, och det kan därför vara nyttigt att ta del av deras groteskerier med jämna mellanrum.