måndag 15 januari 2018

Och priset går till...







Det var förvisso endast ett par dagar sedan jag här uppmärksammade det senaste hedrandet av denna person, men det är å andra sidan inte mitt fel att just hon har tagit sig in i den mediala värmen. Om jag själv hade varit någonting mer än en enkel medborgare skulle hon inte ha fått anhöriginvandra och hennes bror skulle inte ha fått uppehållstillstånd som "17-åring" till att börja med.

Som vanligt är det inte proportioner eller blygsamhet som utmärker TV4, och vi bör kanske inte ens bli förvånade över att Fatemeh verkligen presenteras genom ett tal av just Martin Luther King. Jag vill då påminna om att det i USA faktiskt fanns legitima skäl att protestera mot situationen för många svarta. Att amerikanska medborgare kräver samma rättigheter som andra amerikanska medborgare är inte riktigt samma sak som att i Sverige kräva amnesti för icke-medborgare som saknar asylskäl.

Festligt nog råkar Mia Nygren berätta om det, och Fatemehs egen roll framstår som än mer patetisk. Därefter kan förstås inte heller Nygren låta bli att övergå till en gråtmild beskrivning av Fatemehs storhet.

Själv är Fatemeh som bekant aldrig rädd för överdrifter, utan berättar i vanlig ordning om att allt handlar om "kärlek" och att hon "har svenska folket med sig", närmast en ren lögn.

I verkligheten kan inte ens hennes retoriska förmåga mäta sig med Martin Luther Kings. Jag vill avslutningsvis bjuda på några härliga bilder från ett av hennes evenemang:







lördag 13 januari 2018

Dagens hyckleri: Lars Ohly




Den senaste tiden har många feministiska vänstermän anklagats för någon form av sexuella trakasserier. De flesta av dem har därefter dragit sig tillbaka, men de hamnar i en knepig situation när de ska försvara sig. Vi normala män kan förstå att någon försöker närma sig kvinnor, och ibland klumpigt, men dessa figurer måste också bygga in fadäserna i feministiska teorier. I morse fick vi beskåda ett särskilt pinsamt exempel, då Lars Ohly gästade TV4:s morgonsoffa, och observera hur redan rubrikens citat blir oerhört förljugen. Det finns inte en chans i världen att Ohly är mer oroad för metoo-kampanjens anseende än för sin egen ställning.






Jag får intrycket av att inte särskilt mycket har hänt. Lars Ohly hoppades kunna erövra en yngre kvinna, lite stärkt av ett par drinkar, men här måste han alltså säga att det är något som han "måste jobba med", eftersom han egentligen är en fin feminist.

På klassiskt vänstermanér måste han också göra sina egna handlingar till ett kollektivt ansvar, där vi andra dras in i "vi som beter oss på det här sättet". Vi blir inte heller förvånade när han verkligen vill koppla sitt lilla snedsteg till "att vara kvinna i ett patriarkalt Sverige".

Jag provoceras lite av detta sätt att med sammanbitet ansikte lägga ut texten om hur allvarlig händelsen var, när jag istället skulle respektera ett enkelt "Jag försökte som så ofta med ett klumpigt närmande, och denna gång gick det inte vägen". Än mer fånig är den påklistrade respekten för motpartens version:

"Jag tycker att hon har rätt till den. Den historien är hennes."

Trams. Antingen talar hon sanning, och då kan man be om ursäkt för denna sanning. Alternativet är att hon ljuger, eller överdriver, och då ska man inte ge henne någon rätt till en egen historia, utan försvara sig genom att förklara vad som verkligen har hänt.

Det Ohly eventuellt har gjort sig skyldig till, enligt vad som rapporterats, är inte ens värt att ta upp. Än mindre är det en viktig berättelse om ett svenskt patriarkat som förtrycker alla kvinnor. Vad som snarare borde ifrågasättas är varför en gammal röd partiledare anses vara den bästa kandidaten att leda ett handikappförbund.

Att Lars Ohly är en obehaglig figur i största allmänhet har vi förstått länge, och det är inte svårt att föreställa sig honom stryka längs unga vänsterkvinnor. Att en känd före detta partiledare också kan ha framgång i detta spel är en annan historia.




onsdag 10 januari 2018

Nytt pris till Fatemeh Khavari




Av vänstersidan ETC utnämns afghanaktivisten Fatemeh Khavari nu till "Årets gräsrot". Motiveringen lyder inledningsvis:

"För att hon med ett oförtrutet engagemang har fört solidaritetens, medmänsklighetens och empatins talan i ett Sverige som alltmer kommit att präglas av politiska högergirar och kortsiktigt röstfiske."

Återigen måste jag alltså påpeka att Fatemeh inte driver någon kampanj för "solidaritet" eller "medmänsklighet" i största allmänhet, utan för det mycket specifika målet att männen ur hennes egen etnicitet ska kunna slå sig ned i Sverige utan asylskäl. Man får lov att kampanja även för de minst behjärtansvärda ändamål, men att kalla det "empati" är något missvisande. I detta sammanhang betyder "högergirar" troligen den rödgröna regeringens åtstramningar på migrationsområdet, men de handlade knappast om någon ideologisk omvärdering, utan om en akut ohållbar situation.

Fatemeh, som aldrig är rädd för att överdriva, var snabbt ute för att uppmärksamma begivenheten:



Motiveringen fortsätter med många känslor och nyckelord:

"Genom att länka samman människors engagemang har Fatemeh Khavari tänt gnistor av hopp i folks hjärtan. Hennes gärning gynnar på det sättet inte bara de ensamkommande ungdomarna, utan på längre sikt hela samhället."

Det är tveksamt huruvida hela samhället gynnas av just ett inflöde av afghanska män, men man kan också ifrågasätta om dessa kampanjer har haft någon påverkan alls. Lagstiftningen ser ut som den gör, och myndigheterna ska följa den. Visserligen lyckades Miljöpartiet skapa ett mycket märkligt undantag, som lät ytterligare några tusen ur gruppen stanna i Sverige, men det skulle partiet ha velat även utan en enda sittdemonstration.

Fatemeh kan själv berätta att hon är mycket glad och stolt:

"Priset visar att det svenska folket är med oss. Det visar att de saker vi gör har kommit fram, att vi gör skillnad och att opinionen för de ensamkommande växer."

Nej, att 56 procent av en mindre vänsterpublikations läsare har valt ditt namn bland fyra andra nominerade visar sannerligen inte att "svenska folket" står på din sida. Lika lite visar det på något sätt att opinionen för den afghanska mansströmmen skulle växa.

Avslutningsvis vill jag ännu en gång påpeka att Fatemeh Khavari inte är ensamkommande, utan kom, i likhet med det fåtal andra kvinnor som gärna visas upp på fotografier från sittmanifestionen, som anhöriginvandrare efter att en ankarbroder hade fått uppehållstillstånd. Fatemeh är född och uppvuxen i Iran, där hela familjen bodde.




Den som tror att detta pris betyder att Fatemeh är landets populäraste person, kan ju titta på några av ETC:s tidigare nomineringar, som Showan Shattak, Expo:s Tillsammansskapet, #jagärhär, Gatujuristerna och "Inte rasist, men". Det första priset gick till "Linje 17 mot rasism" för att de "med ett brinnande engagemang ha gjort kampen mot rasism till en verklig folkrörelse".

Samtidigt får vi förresten en hälsning från mediernas tidigare favorit, som nu är på semester i landet han flydde från:




måndag 8 januari 2018

Dagens citat: Ulf Kristersson (M)


"Däremot ska mina väljare veta att jag kommer att göra allt jag kan för att det jag går till val på ska få så stort genomslag som möjligt efter valet."
Omni



Moderaternas partiledare ger besked om framtida regeringskonstellationer, efter att ha deklarerat att han varken vill samarbeta med Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna.

I verkligheten är uttalandet förstås närmast obegripligt, och vittnar om en hel del väljarförakt. Den där "Alliansen" kommer naturligtvis inte få någon egen majoritet, och vi kan misstänka att Moderaterna helt enkelt hoppas på ett så passivt stöd som möjligt från SD. Själv skulle jag, vilket jag har sagt förut, gärna se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet, dels för att de då skulle vara oberoende av extrema partier som Miljöpartiet eller Centerpartiet, dels för att ett sådant öppet samarbete mellan de stora maktpartierna skulle driva än fler till en riktig opposition.



söndag 7 januari 2018

Våldtäkter och rasism




På Aftonbladet Debatt ställs i dag frågan "Varför går rasister igång på våldtäkter?". Det är det sannolikt en minoritet som gör, men undertecknarens poäng är den förväntade och tydliggörs i underrubriken "De bryr sig inte om kvinnorna – förrän de kan plocka billiga politiska poänger".

Detta är en sorts egen genre för asylaktivister som vill misstänkliggöra vissa invändningar mot den mångkulturella utvecklingen. På samma sätt anses invandringskritiker som lyfter förföljelse av homosexuella som ett av problemen med islams framryckning egentligen själva vara homofober, precis som samma invandringskritiker nog inte är uppriktiga då de uppmärksammar den senaste tidens antisemitiska attacker.

Jag kan utan omsvep erkänna att jag inte är särskilt engagerad i exempelvis hbtq-frågor, men det innebär inte att jag tycker att det är rimligt att homosexuella ska straffas med döden. Jag tycker också att det är fel att kasta brandbomber mot synagogor, även om det är lite provocerande att attacker mot en minoritet anses vara mycket värre än alla de konsekvenser som asylinvandringen får för majoritetsbefolkningen.




Nåväl, i dag vill Meryem Yebio som sagt fokusera på våldtäkterna, och vi får veta:

"En kvinna har blivit våldtagen. Direkt börjar människor ventilera sina rasistiska åsikter i alla forum där de ges chansen. Åsikter och spekulationer om vilka förövarna måste vara (läs: vilken etnicitet förövarna har) florerar och sprids exakt överallt. Spekulationer kring att det bara måste vara invandrare som de (läs: 'de' som i de etniska svenskarna vars grupp jag ej ingår i) så öppenhjärtigt tagit emot."

Den som exempelvis läser på Flashback kan se att en sådan diskussion direkt uppstår, men denna besatthet har våra medier själva skapat. Genom den konstanta mörkläggningen har folk tränats i att läsa mellan raderna, och redan ett uteblivet signalement talar för att förövaren nog har utomeuropeisk härkomst. Att denna grupp dessutom är klart överrepresenterad förbättrar inte situationen. Man skulle kunna uppmana medierna att helt enkelt alltid ange signalement, men då skulle i stället själva verkligheten "gynna främlingsfientligheten".

Meryem fortsätter:

"Etniskt svenska män löper amok i kommentarsfält med kommentarer i stil med att det bara måste vara 'Mohammed', 'Ahmed' och alla andra för dem typiska invandrarnamn som våldfört sig på kvinnan som enligt deras antagande är ljus och därför har ett exotiskt utseende i de antagna förövarnas ögon."

Jag har sett en del sådana diskussioner, men sällan att någon betonar offrets etnicitet. Sannolikt vill inte ens den värste invandringskritiker att kvinnor med utländsk bakgrund ska utsättas för detta brott. När det gäller exempelvis gruppvåldtäkterna i Malmö kan något offer mycket väl vara någonting annat än pursvensk, men det gör inte fenomenet mer angenämt på något sätt.

Så kommer vi då till den där kärnan:

"Att män utnyttjar kvinnors utsatthet för att stödja sin egna politiska agenda snarare än att stötta och måna om den faktiskt utsatta kvinnan och 'kvinnofrågor' är inte ett dugg förvånande – även om det är sorgligt och förargligt på en helt annan nivå."

Så fungerar vi nog lite till mans, vilket inte minst märks genom att de som verkligen kallar sig feminister är enormt ovilliga att diskutera frågor som hederskultur eller vissa gruppers överrepresentation vid våldtäkter. Samtidigt tror jag inte att de som lyfter denna problematik i invandringsdebatten är helt ointresserade av kvinnors trygghet i allmänhet.

Därefter tycker jag att Meryem helt enkelt har fel:

"MEN jag kan inte hjälpa att bli än mer förvånad, irriterad och arg när etniskt svenska kvinnor – likt de etniskt svenska männen i samma kommentarsfält – medvetet väljer att fokusera på vilka som kan ha begått gärningen. Detta snarare än att sätta fokus på gärningens brutalitet och den våldtagna kvinnans extrema utsatthet som individ och som kvinna, oavsett vilken etnicitet förövaren har."

Vi bör nog fokusera på förövaren minst lika mycket som på offret. Det är gärningsmännen vi ska stoppa, inte kvinnorna. Varför skulle det vara fel att veta exakt vilka dessa är? Vänsterfeministerna brukar här alltid slänga fram att det minsann handlar om män, men det vet vi redan och det utesluter inte heller att andra aspekter kan vara relevanta att belysa.

Det verkar också som att Meryem inte riktigt förstår vad frågan faktiskt handlar om:

"Hur kan förövarnas etnicitet spela någon roll avseende en sådan brutal handling? 
Menar ovanstående 'debattörer' på fullaste allvar att gärningen på något sätt förvärras/är brutalare om gärningsmannen är invandrare eller vill de bara få stöd för sina rasistiska antaganden?"

Nej, det är det ingen som hävdar, men vi kommer så småningom till vad frågan egentligen handlar om. Å andra sidan förstår hon inte heller varför medierna kritiseras:

"Ett övergrepp är ett övergrepp. En våldtäkt är alltid en våldtäkt, oavsett vilken etnicitet förövaren har. Kan människor bara inse det och sluta klandra medierna för att de 'mörkar' gärningsmännens etniciteter, religiösa och/eller politiska tillhörigheter.  Enligt de pressetiska reglerna ska berörda personers etnicitet, religiösa åskådning eller politiska tillhörighet inte anges så länge de ej har betydelse för sammanhanget, vilket de sällan har i ovanstående sammanhang."

Problemet med mediernas mörkande är bland annat det jag tidigare berörde, nämligen att människor i stället bildar sig en egen uppfattning. Det är dessutom ytterligare en av de faktorer som skadar förtroendet för systemmedier, och ännu ett skäl till att alternativa medier behövs. Det är ingen slump att Avpixlat fick just detta namn.

Framför allt har etnicitet en viss betydelse i sammanhanget. Även pursvenskar begår våldtäkter, men om det visar sig att, säg, 70 procent av våldtäkterna aldrig skulle ha skett om vi inte hade haft en omfattande asylinvandring, är det naturligtvis ett faktum som är oerhört viktigt för samhällsanalysen. Fenomenet gruppvåldtäkter skulle vi överhuvudtaget inte haft utan detta inflöde. Det betyder fortfarande inte att det är ett vanligt beteende bland människor med utländsk bakgrund, utan att problematiken i hög grad är importerad, liksom många andra samhällsproblem där den egentliga orsaken noggrant undviks.

Om någon endast bryr sig om våldtäkter när de kan kopplas till vissa förövare kan förstås klandras eller ses som hyckleri, men att helt bortse från sådana faktorer och hellre tala om ett diffust "patriarkat", där alla är lika mycket talibaner, är inte mycket bättre. För övrigt tycker jag inte att det är fel att framhålla vissa av mångkulturens baksidor, även om man inte annars ägnar sig på heltid åt respektive fråga.




tisdag 2 januari 2018

Lärare vill säga något om sverigevännerna


Andreas Magnusson


Magasinet Paragraf, fyndigt skrivet "Para§raf", ska vara en juridisk publikation, men har av någon anledning anlitat gymnasieläraren Andreas Magnusson som krönikör. Presentationen av honom är lite festlig, och vi kan misstänka att han har plitat ned den själv, inte minst då tonen kommer att kännas igen även i den senaste krönikan:

"...har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist."

I gårdagens krönika ville han vända sig till någon för att förklara "Ni hatar Sverige och därför hatar ni invandrare". Som ni förstår är temat att de otäcka "sverigevännerna" egentligen hatar landet, en tanke som anses begåvad i vissa kretsar. Inledningsvis kommer en beskrivning av allt som sägs gå bra i Sverige, följt av en sammanfattning:

"Sverige är helt enkelt ett fantastiskt land med hög invandring och just nu går det väldigt bra för oss. Ekonomin blomstrar och arbetslösheten blir bara lägre och lägre."

Tydligen förstår inte alla hur fantastiskt allting är:

"Ändå står de där och pekar finger. Jimmie Åkesson, Katerina Janouch, Tino Sanandaji, Hanif Bali, Ivar Arpi, Joakim Lamotte, Peter Springare, grannen, arbetskamraten och den ingifta svågern. De påstår allihop att Sverige är trasigt och att den så kallade massinvandringen har trasat sönder landet."

Det intressanta med uppräkningen är att det ju handlar om en tämligen bred skara, som alla ska ha fel. Både Hanif Bali och Ivar Arpi är högerpersoner, medan Katerina Janouch ganska nyligen har intagit en hållning kritisk till mångkultur och massinvandring. Tino Sanandaji är inte politiker, utan en nationalekonom som med fakta och statistik brukar riva sönder asylvurmarnas "argument". Peter Springare är en polis som har berättat om sina egna erfarenheter av mångkulturen, och Joakim Lamott någon sorts journalist. Den ende som kan sägas vara mer ideologiskt motiverad är Jimmie Åkesson, medan de övriga egentligen inte har någonting personligt att vinna på sin kritiska inställning.

Ifrågasättandet av begreppet "massinvandring" är ett vanligt grepp, men på vilket sätt skulle tiotusentals personer årligen inte utgöra en massa? Vi ska också komma ihåg att samma figurer gärna kallar utvisning av ett tiotal personer för "massutvisning".

Andreas Magnusson har noterat att det inte bara är enskilda röster som kritiserar utvecklingen:

"Och det värsta av allt är att Sverigehatarnas dåliga självbild har gödslats ut så mycket av dessa gödselspridare att den lagt sig som en tunn brun hinna över hela landet."

Här vet vi inte om hinnan är brun på grund av gödseln eller inflytandet från 1930-talet, men möjligen tyckte han att det var finurligt att kombinera de båda. Man vill ju gärna tro att opinionsbildare, vilket jag själv försöker vara i liten skala, har en påverkan på samhällsdebatten, men sanningen är nog att själva samhällsutvecklingen får ögonen att öppnas på allt fler.

Efter att ha fördömt Magdalena Anderssons (S) kommentar om att asylvolymen inte har kunnat absorberats av samhället, vill Magnusson fokusera på fenomenet gruppvåldtäkter:

"Bristen på statistiskt underlag och sakliga argument kompenseras med verbala fekala kräkningar kryddat med anekdotisk bevisföring där extrema exempel lyfts fram för att hetsa mobben. Någon någonstans har någon gång drabbats av någonting och därför är all invandring dålig. Slutsatsen lämnar Lamotte åt läsaren/tittaren att själv dra. Han behöver aldrig säga det rakt ut."

I en stor mängd rader kommer han sedan fram till att det är en mycket liten andel som ägnar sig åt gruppvåldtäkter, som om någon skulle tro någonting annat. Däremot är det lite väl överslätande att kalla fenomenet för "någon, någonstans, någon gång", då vi bara i Malmö har sett fyra gruppvåldtäkter under ett par månader. Poängen är inte att de flesta "invandrare" skulle sysselsätta sig med detta, utan att hela fenomenet är importerat. Det är dock långtifrån den främsta konsekvensen av asylpolitiken.

Magnusson fortsätter:

"Ett annat sätt man kan göra för att sprida bilden av Sverige som ett land i fritt fall på grund av invandringen är betydligt mer intrikat och kräver viss intellektuell talang. Här handlar det om att stänga av hjärtat, koppla på hjärnan och därefter slå en rad effektiva statistiska kullerbyttor. Målgruppen är människor som är trötta på känslomässigt dravel – de som kallar alla som bryr sig om andra människor för 'godhetsknarkare'."

Ja, tänk om den sidan någon gång kunde koppla på hjärnan och ta det lite lugnare med hjärtat. Det är ingen slump att var och varannan afghanaktivist kallar sig för "medmänniska" och sitter och skickar hjärtan till varandra och till varje afghansk yngling de kan hitta på nätet. Samtidigt som Magnusson dömer ut faktabaserade resonemang som "statistiska kullerbyttor", bjuder hans text inte på något motbevis, men kanske besitter han inte den där intellektuella talangen som nämndes.

Han verkar inte heller riktigt insatt i vad hans fiender gör:

"Inom detta fält är ingen skickligare än nationalekonomen Tino Sanandaji. Maniskt hamrar han ut samma budskap: Ökad invandring leder till ökad brottslighet."

Sanandaji säger betydligt mer än så, exempelvis om asylinvandringens kostnader och de glädjekalkyler vi matas med, som i fallet Sandviken. Det är uppenbart att Magnusson, även om han inte riktigt kan leva upp till det, uppfattar sig själv som mycket intellektuell:

"Det är ett budskap som passar rädda människor men eftersom de flesta som vill höra det budskapet saknar förmågan att förstå Sanandajis bitvis akademiska tankegångar sprids hans budskap mest med ord som 'läs Tino Sanandajis bok Massutmaning' eller 'Tino skulle krossa dig i en debatt'. De förstår inte vad han säger men de gillar budskapet. Det finns ett messianskt anslag i följarnas dyrkan. Tilliten är total. Lydnaden är blind. Läs bibeln. Sanandaji lever!"

Här får vi ett exempel på asylvurmarnas fördomsfulla världsbild, där de som motsätter sig utvecklingen måste vara dumma i huvudet. Så ogenomträngliga är inte Sanandajis skriverier och jag gissar att de flesta utan vidare kan följa hans logik. Han "krossar" motståndarna helt enkelt för att han har fakta på sin sida, något som asylvurmarna av naturliga skäl knappast kan använda.

Ytterligare en motståndare ska angripas utan några argument:

"Ett tredje sätt man kan göra det på är att som bland annat Katerina Janouch fokusera på områden i Sverige där integration inte fungerar och peka på det. Det fingret pekar alltid bara åt ena hållet och aldrig åt det andra."

Detta är ju lite roligt, då även just de med den allra finaste människosynen gärna erkänner att "integrationen inte fungerar". Det gör de därför att integrationen, till skillnad från asylinvandringen i sig, är ett tillåtet område, vilket i sin tur beror på att samhället och svenskarna då blir de skyldiga. Själv skulle jag hävda att det är upp till den enskilde att integrera sig, eftersom staten knappast kan tvinga någon som mentalt hellre lever i hemlandet.

Vi som inte riktigt förstod vad Magnusson ville säga med att fingret aldrig pekar "åt det andra hållet", får sedan en sorts förklaring, som är mycket vanlig inom vänstern:

"Dessa människor måste av retoriska skäl blunda för den uppenbara logiken som vi andra ser, den som säger att hela Sverige hade kunnat vara välfungerande om vi hade delat med oss bättre av våra gemensamma resurser. Hammarkullen fungerar inte eftersom Askim är så extremt välordnat. Rosengård är våldsamt eftersom Victoria park är avskärmat lugnt. Arbetslösheten i Rinkeby är gigantisk eftersom den är minimal på Lidingö och så vidare. Vi är helt enkelt dåliga på att dela med oss."

Om integrationen inte fungerar finns det säkert pengar att hämta hos "de rika", som om denna fråga endast handlade om ekonomiska resurser. Resonemanget om välbärgade och fattigare områden är inte bara idiotiskt, utan vittnar också om vänsterns tragiska utgångspunkter. Som vanligt retar de sig mer på att det finns lugna områden än på att det finns oroliga, precis som de provoceras mer av rikedom än av fattigdom. Tror ens Magnusson verkligen att Hammarkullen och Rinkeby skulle bli så mycket bättre om bara Askim och Lidingö blev sämre? Nåväl, snart kommer samhällsutvecklingen även att spridas till de sista enklaverna, och vi är många som kommer att känna en viss skadeglädje när det liberala etablissemanget självt drabbas. Det är för övrigt inte lite dumdrygt av Magnusson att kalla ovanstående nonsens för "uppenbar logik".

Därefter följer ett minst lika dumt resonemang, som nog är tänkt att vara huvudpoängen:

"Jag tror att det är enkelt. Om man gillar den svenska modellen så tror man att den är så bra att andra också kommer att gilla den. Om man hatar allt Sverige står för så tror man att det vi har är så dåligt att människor som kommer hit inte vill dela våra värderingar."

Ovanstående är förvirrat och föga intelligent, men det sätter omedvetet fingret på någonting väsentligt. Asylpolitiken har nämligen länge bedrivits med denna självgodhet, där Sverige har setts som en underbar oas i en i övrigt förtappad värld, och där alla problem löses när de korsar gränsen. Att många av oss andra inte tror det, har ingenting med att "den svenska modellen" skulle vara dålig. I själva verket sitter värderingar och kultur djupt i människor och överges inte utan vidare i ett nytt land. Om det vore så, skulle vi exempelvis inte ständigt behöva uppföra nya moskéer, eller uppleva eviga diskussioner om slöjor och badtider.

När Andreas Magnusson generöst bjuder på sin gränslösa naivitet, kan det misstolkas som ren ironi:

"Invandrare från mindre välfungerande länder kommer att inse varför det är fred här och de kommer att vilja bevara denna fred tillsammans med oss. De kommer att se hur mycket bättre det är för både kvinnor och män att leva i ett jämställt land. De kommer att göra allt de kan för att betala tillbaks till landet som tog emot dem med öppen famn och gav dem en ny chans att starta om sitt liv."

Ser det ut så? Till skillnad från Magnusson vägrar jag att se "invandrare" som en enhetlig grupp, eller ens använda ordet, men om vi ska titta på den stora bilden är det inte så att hela världen ser upp till just Sverige och drömmer om att bli svenskar. Det finns förstås människor som redan från början bär med sig ideal om fred och jämställdhet, men vi vet också att det finns många som inte gör det, och de lär inte omvändas. Det räcker att titta på hederskulturens utbredning, eller varför inte hur en konflikt i Mellanöstern här leder till upplopp och brandbomber.

Det är självklart löjligt att påstå att invandringskritiker "hatar Sverige" eller ens "hatar invandrare". Att kritisera etablissemanget är inte samma sak som att avsky hela landet, och motstånd mot den systematiserade asylinvandringen innebär inte nödvändigtvis att man ogillar varje invandrad individ.




söndag 31 december 2017

Alexandra Pascalidou "tackar" för året


Eftersom Pascalidou är något av en grekisk gudinna,
har hon skapat en sorts pjäs om "Alexandras odyssé".

I ett inlägg på den egna sidan säger Pascalidou sig vilja tacka för året som har gått, men som förväntat är texten en illa dold hyllning av henne själv:

"För drömmen som förverkligades när jag debuterade som manusförfattare och skådespelare med 'Alexandras Odyssé' på Göteborgs Stadsteaters Stora Scen." 

Hon vill också passa på att tacka för "stående ovationer" vid denna föreställning. Det finns mer:

"Tack för de tre priser jag fick äran att ta emot – från Stora Feministpriset till Erasmus-priset i Europaparlamentet av självaste Jean Claude Juncker till 5 i 12-priset i riksdagen. (Klicka på länkar för att läsa motiveringarna). Det är sådana stunder som får mig att orka fortsätta kämpa i motvind i minst 20 år till."

Det där låter inte som en särskilt kraftig motvind. Tacksamheten fortsätter att vara av ett speciellt slag:

"Tack för de stora och enormt lästa, spridda och uppskattade reportage jag fick skriva i DN om bl.a. förortens mammor i kölvattnet av dödsskjutningarna. Här kan ni som missade läsa deras skakande berättelser."

Det mest uttjatade mötet, med den lätt förståndshandikappade "nazisten", måste också nämnas ännu en gång:

"Tack till Martin Karlsson, den avhoppade nazisten som bad om ursäkt för hot och hat och valde att byta bana. Reportaget i DN har lett till tusentals mail som jag inte ens hunnit svara på. Förlåt och Tusen Tack. Här kan ni läsa intervjun med Martin."

Jag har visat den talande bilden förut, men att Pascalidou själv lägger upp den är kanske ännu roligare:


Säga vad man vill om Alexandra, men hon är aldrig för blyg för att marknadsföra sig själv tämligen ogenerat:

"Tack för att jag fått göra Me Too-boken som alla måste läsa. Det var det mest omtumlande och känslomässigt krävande arbete jag varit med om. Men bland det viktigaste jag gjort. Tack till alla heroiska kvinnor som är med – från Hedi Fried till Cecilia Malmström och Linnea Claesson och Katarina Wennstam och ett 80-tal till. Här kan ni beställa den!"

Som om talet om "motvind" inte var skrattretande redan från början, får vi också:

"Tack för alla samtal, debatter, konferenser och glittriga galor jag fått leda – från Stockholms Filmfestival till Kvinnogalan på British Museum. Tack för att jag fått föreläsa på skolor och arbetsplatser runtom i Sverige och Europa."

Nåväl, att vara en så fantastisk person kostar också på:

"Och det har som vanligt varit hot, hat och förtal och trakasserier och nazistmarscher med mitt ansikte och stängda dörrar  – men allt detta är bara beviset på att jag och vi gör rätt och måste fortsätta kämpa för alla människors lika värde och rättigheter."

 Alexandra Pascalidous enorma självkärlek är anmärkningsvärd, men än märkligare är att hon helt verkar sakna både självdistans och självkritik, vilket gör att hon inte skäms det minsta för att på detta sätt "tacka" för sin egen storhet. Syftet med att formulera hyllningen till sig själv som ett tack är inte bara att försöka maskera det hela som någonting annat än det är, utan också att fiska efter ett särskilt svar. Hittills har de dock endast kommit från Researchgruppen och Svenska kyrkan:







Kashif Virk slår ett slag för islam




På debattsidan i Expressen vill imamen Kashif Virk "förklara islams mittfåra", där huvudbudskapet är att denna lära i vanlig ordning är missförstådd. Att just han vill stå upp för "mittfåran" är lite märkligt, då han tillhör grenen Ahmadiyya, som inte samlar fler än 10 till 20 miljoner människor och knappt ses som riktiga muslimer av den stora mittfåran.

Även om han själv tillhör en minoritet inom islam, är hans hållning och påståenden vanliga, och till stöd för dessa åberopar han pursvenska dhimmis:

"Debatten om religionen islam har spårat ut. Fullständigt. Jag är inte ensam om att påpeka ovan faktum. Liknande har uttryckts av en rad andra skribenter under året. Susanna Birgersson skrev i Expressen i april att 'Kunskapen om läran och traditionen är /…/ närmast obefintlig när det kommer till islam.' I en ledare av Anders Lindberg i Aftonbladet konstaterade han om islam att det 'finns gott om fördomar, inte minst på internet.' " 

Den bilden är inte sann. Tvärtom vet vi oerhört mycket mer om islam än vi egentligen skulle behöva, inte minst eftersom läran gör en så tydlig och aggressiv framryckning i Europa. Vad vet gemene man om buddhism eller shintoism? Mycket lite, eftersom dessa läror inte ständigt konfronterar våra traditionella värderingar. Vad vet svenskar om mormoner, mer än att riktningen innehåller månggifte, ett fenomen som inte ens omfattar en majoritet av följarna? Det gäller förvisso även muslimer, men det är vi desto mer medvetna om.

I stället ska vi här behöva ha ständiga debatter om huruvida vissa klädesplagg eller terrorhandlingar finner stöd i islam, som om det överhuvudtaget spelar någon roll. Våra medier och politiker ser också alltid till att uppmärksamma islamiska högtider som Ramadan, utan att någonsin göra detsamma för andra religioner.

Kashif Virk fortsätter med den vanliga relativiseringen:

"Efter regeringens lukrativa handelsresa till Iran i april, passade en partiledare på att definiera slöjan som 'en symbol för kvinnoförtryck'. Detta uttalande slår självklart även mot ortodoxa kristna och judinnor. Men att slöjan är ett svårhanterligt plagg för vår offentlighet, som inte kan tolkas utan referens till hedersförtryck, börjar bli uppenbart."

Därför att ortodoxa kristna och judinnor inte dominerar det offentliga rummet på samma sätt, och inte kräver att visa upp sin ideologi i de mest bisarra sammanhang. Jag menar att frågan om huruvida slöjan är kvinnoförtryckande eller ej blir en skendebatt, som undviker det väsentliga. Det är många kvinnor, gissningsvis de flesta, som bär slöjan av fri vilja, men det är sannerligen inte bättre. Att så övertydligt köra upp sin ideologi i ansiktet på alla man möter är i Västvärlden ett sätt att markera sitt avståndstagande från samhället och sitt förakt mot alla andra. Festligt nog råkade jag hamna i en debatt om detta, på en flygplats, med ett par hijabbärande kvinnor som bodde i Boston. Modern hade en viss distans till det hela, och kunde skämta om att hennes yngre barn kallade det "hennes uniform", medan den äldre dottern, som alltså var född i USA, blev desto ilsknare.

Texten fortsätter precis som förväntat:

"Muslimer kan – precis som alla andra – vara både offer och förövare. Men att man ständigt måste hänvisa till illdåd och förtryck som sker i en viss religions namn, även när man försvarar dess utövares rätt till religionsfrihet och ett värdigt liv, är ett kännetecken för en mycket orättvisande diskurs."

I verkligheten är det inte alldeles orättvist, eftersom liknande illdåd sker just "i en viss religions namn". Nyligen har apologeterna hittat en perfekt situation i Myanmar, där den huvudsakligen muslimska befolkningsgruppen rohingya utsätts för övergrepp av armén, som i medierna kallas "buddhister". En skillnad är dock att förövarna knappast gör detta ens i buddhismens namn och rimligen inte heller söker stöd för det i skrifterna. Samtidigt är det knappast någon som skulle påstå att Saddam Husseins eller Bashar al-Assads regimer är exempel på islamiskt förtryck.

För att vi ska få mer kunskap och nyansera bilden av islam, har Kashif Virk några konkreta förslag:

"1. Skaffa en muslimsk vän eller bekant.
2. Besök en moské.
3. Läs Koranen – från pärm till pärm.
4. Läs en introduktionskurs om islam på universitetet.
5. Besök ett muslimskt land."

Detta är faktiskt intressant. Från vänstermänniskor och liberaler får man ofta höra att man är okunnig och fördomsfull när man motsätter sig islamisk expansion i Europa, men det är inte nödvändigtvis sant. Jag kommer troligen att utveckla mina tankar och erfarenheter i ett mer personligt inlägg, men låt mig här påpeka att jag faktiskt är tämligen öppensinnad och berest.

Av en händelse råkar de senaste länderna jag har besökt varit muslimska; Turkmenistan, Uzbekistan och Marocko. Det ger inte en fullständig bild, eftersom de två förstnämnda är rejäla och sekulära diktaturer, medan det sistnämnda till ytan är relativt liberalt. Jag har också varit i Turkiet och Malaysia. Dessa resor är dock erfarenheter som gör min bild mer initierad och nyanserad.


Er favoritskribent på plats i Registan i Samarkand.


Självklart har jag också lärt känna och pratat med människor i dessa länder. I Marocko träffade jag många mycket vänliga och hjälpsamma människor, som i någon mening var muslimer, samtidigt som jag samtalade med en man som var mycket stolt över sin berbiska identitet och angående debatter om exempelvis niqab i Europa sade "det där måste ni sätta stopp för".

Dessa erfarenheter och samtal ger perspektiv och visar hur inskränkta även islamapologeterna i Sverige är. Jag frågade en uzbekisk väninna om hon besökte moskéer, och fick svaret "det gör bara äldre män". För en rysk väninna, uppväxt i Uzbekistan, lade jag fram min teori om att sovjetstyret har civiliserat regionens muslimska befolkningar, och hon menade att det nog stämde rätt väl. I dessa länder ser man färre islamiska uttryck, som hijaber, än man numera gör i svenska städer. En bekant i Kazakhstan ser sig själv som muslim, men hon bryter mot varenda religiös regel.

Min poäng är att islam i traditionellt muslimska länder är en mer naturlig företeelse, vars aspekter man kan diskutera även med troende. I Västvärlden blir det någonting annat, en erövring och provokationer som vi måste bekämpa.

Kashif Virks punkter 3 och 4 ser jag som närmast irrelevanta, då det inte är religionen vi ska analysera, utan dess faktiska följder för vår egen kontinent.




Gott nytt år!




Härmed vill jag önska alla läsare ett gott nytt år.

Bakom oss lämnar vi ett år av ytterligare förfall, med Sveriges förste lastbilsterrorist, rekordmånga gruppvåldtäkter i Malmö och den svaga regeringens förslag att skapa ett mycket märkligt undantag för att ytterligare några tusen afghanska män ska kunna stanna i landet. Bland glädjeämnena kan vi notera att Österrike har fått en ny regering, där FPÖ ingår.

Nästa år kommer vi bland annat ha ett riksdagsval i Sverige, och även om opinionsläget för närvarande inte är särskilt spännande, kan en hel del hända innan dess.

För att ni ska komma i stämning redan nu kan vi titta på hur det såg ut i Malmö förra året:





2018 blir det nya tag. Som vår vän Jean-Marie Le Pen brukar säga:

"Livet börjar alltid i morgon."






lördag 30 december 2017

DN och falska nyheter


I morse var DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inbjuden till TV4:s Nyhetsmorgon. Ämnet var "fake news", alltså falska nyheter, och att kalla in just Wolodarski för att på något sätt utgöra motrösten blir lite absurt.






Att Donald Trump kommer upp kanske ses som naturligt i detta sammanhang, men vi ska komma ihåg att DN för en nästan daglig kampanj mot honom, där förstasidan ibland har bestått av inte mindre än fyra eller fem artiklar som helt enkelt svartmålar honom. Man har inte ens dragit sig för att framställa Nordkorea som ett offer, samtidigt som man glatt har vidarebefordrat den nordkoreanska regimens egna berättelser om hur hundratusentals frivilliga strömmar till armén för att slå mot USA.




Övriga medier har en agenda och driver kampanjer, men frågan är om inte DN är den svenska tidning som utmärker sig mest när det gäller just falska nyheter. Vi minns "Brandmannen från Boden", där Golnaz Hashemzadeh skrev om hur hon på flyget hamnat bredvid en främlingsfientlig brandman som hon genom sitt stora tålamod och överlägsna kunskap kunde omvända. Hon gjorde dock misstaget att nämna Boden, vilket gjorde att hela historien kunde avslöjas som påhittad. DN lät den dock ligga kvar och där ligger den ännu.




På samma sätt hänvisades till en rapport från OECD om invandringens påverkan på mottagarländer, som visade att invandringen var en nettoförlust för samhället, men som i DN slogs upp stort som "Invandrare en vinst". Till och med SVT-text fick senare ändra sin text om att invandringen var lönsam enligt OECD, till att den var lönsam enligt DN.

Så sent som i går kunde DN proklamera:




När man sedan läser artikeln visar det sig att det handlar om en enda kommun, Åre, som har fått 25 asylsökande, men säger vilja ta emot 100, och då endast för att kommunen ska växa befolkningsmässigt.

Om programledare Jesper Börjesson hade varit seriös kunde han ha tagit upp sådana exempel, men i stället låter han Wolodarski orera och försöker koppla Sverigedemokraterna till falska nyheter.

Att bland annat Donald Trump ser många medier som fiender är helt naturligt och beror på hur dessa själva agerar. Så ser det ut i många länder, och jag kommer att tänka på vad Marine Le Pens kabinettschef Philippe Martel ska ha sagt till en journalist:

"Vi ska ge oss på er. Alla dessa idioter till institutionella journalister. Hursomhelst, fransmännen avskyr er. Vår medieplan är att attackera er till döds. Pressen är emot oss, så varför skulle vi fortsätta att samarbeta med den?" 

Medierna är i högsta grad makthavare och det finns ett skäl till att de är min utgångspunkt på denna sida. Vi kan stoppa asylinvandringen i morgon, men att förändra det likriktade medielandskapet kräver ett grundligare arbete.

Låt oss avsluta lite lättsamt:






fredag 29 december 2017

Ett rasistiskt år?


Per Holfve


I dag gör Per Holfve, en av de personer som gärna framhäver sin juriststatus, ett litet försök att sammanfatta året som har gått. Man får redan i rubriken veta att "2017 var ett djupt rasistiskt år", men vi som är någorlunda luttrade misstänker att krönikan inte kommer att handla om rasism, utan som så ofta huvudsakligen om invandringspolitik.

Inledningen bjuder på de där känslorna och överdrifterna som vi har vant oss vid:

"2017 var ett år som upprepade gånger fick mig att skämmas och frukta vart vi är på väg som samhälle. Det gick knappt en vecka utan att invandringsfientlighet och hat visade sitt fula tryne. Från att ha varit en ljusskygg verksamhet så var det nu populärt att publicera inlägg och föra resonemang som inte kan beskrivas som annat än djupt rasistiska." 

Sverige har haft EU:s mest omfattande asylinvandring sett till vår folkmängd. Att en reaktion skulle ske efter det totala haveriet 2015 är inte särskilt märkligt. Eftersom Holfve vill beskriva hela året som "djupt rasistiskt" börjar berättelsen i januari:

"Den 15 januari publicerade SVT Agenda ett reportage om invandring och brottslighet där det drogs stora växlar på statistik från Brå. Det antyddes att etniskt ursprung har betydelse för brottsbenägenhet och några grupper av invandrade svenskar lyftes fram som exempel på detta. I en efterföljande debatt skyllde SD:s Mattias Karlsson sexualbrott på Sveriges 'extrema' invandringspolitik."

Problemet är dock att det finns kopplingar mellan vissa ursprung och viss brottslighet i själva verkligheten. Överrepresentationen är särskilt framträdande vid exempelvis sexualbrottslighet, där vissa regioner uppvisar en flera gånger högre benägenhet än andra. Det finns även svenska förövare, men självklart har asylinvandringen förvärrat situationen. Det är lite roligt att en jurist utan vidare vill vifta bort BRÅ som källa, men Holfve tillhör de där mer aktivistiskt lagda:




Djupt rasistiska incidenter kom att prägla även nästa månad:

"Den 3 februari publicerade polisen Peter Springare ett inlägg på Facebook som på nolltid gjorde honom till rikskändis. Peter Springare uttryckte en oroväckande trötthet och gav som förklaring att han i sina brottsutredningar nästan uteslutande hade att göra med brottsmisstänkta med utländskt ursprung." 

Återigen är det alltså själva verkligheten som stör Per Holfve. Om en polis ger denna bild av sitt arbete, kanske man inte bara kan bortse från det genom sin oklanderliga människosyn? Vad som definieras som utslag av rasism ska bli än märkligare:

"I mars begick en ensamkommande 15-åring från Afghanistan självmord, den fjärde dittills under året. I en debatt mellan Vänsterpartiets Christina Höj Larsen och dåvarande migrationsminister Morgan Johansson så menade den senare att han och regeringen tog ansvar för de svåra besluten."

Det var ju tragiskt på sitt sätt, men har fortfarande ingenting med rasism att göra. Vi råkar ha en formellt reglerad invandring och då får också vissa asylsökande avslag. För att förhindra självmord finns det åtgärder att vidta. Nästa månad blev återigen verkligheten rasistisk:

"Den 7 april begicks ett fruktansvärt terrordåd i centrala Stockholm. Tre (3) dagar efter terrordådet påminde SD om att man tidigare hade föreslagit att låsa in asylsökande för att förhindra att de gick under jorden. På det sättet kopplades terrordådet samman med alla papperslösa som fruktar att återvända till sina ursprungsländer."

Nu befann ju sig gärningsmannen Rakhmat Akilov här illegalt, efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Om han hade varit inlåst, eller ännu hellre redan ute ur landet, skulle terrordådet förstås inte ha ägt rum. Ett terrordåd är dock ännu en relativt ovanlig händelse, och det viktigaste skälet till att hålla asylsökande under uppsikt är att de inte ska gå under jorden och bita sig fast i landet i åratal, något som sedan har visat sig bli ett asylskäl i sig. Terrordåd är för övrigt i särskilt hög grad kopplade till asylinvandring och vi kommer att se fler.


På Facebook får vi en hel del valinformation.


Maj månad viger Holfve åt gränskontrollerna, för att därefter övergå till föreslagna åtstramningar:

"Moderaterna la till exempel fram ett antal förslag, bland annat på skärpta krav för anhöriginvandring. Moderaterna föreslog också att tillfälliga uppehållstillstånd borde vara huvudregel, trots att det vid det här laget får anses allmänt känt att tillfälliga uppehållstillstånd motverkar integration och försätter människor i en position där de inte vågar protestera emot orättvisor."

Det är möjligt, om än inte "allmänt känt", att tillfälliga uppehållstillstånd motverkar integration, men syftet är å andra sidan att dessa personer så snart som möjligt ska kunna lämna landet och då behöver vi inte heller fundera så mycket på den integration som ändå inte fungerar. Vi får sedan det enda exemplet som närmar sig faktisk rasism:

"Almedalsveckan i juli smutsades ner av nazister i NMR som gjorde Hitlerhälsning och spred rasistisk propaganda från sin hyrda tältplats. Jimmie Åkesson tog halvhjärtat avstånd men det hindrade inte extremisterna att öppet manifestera under Åkessons tal. Polisen ingrep inte mot NMR:s användning Tyrrunan då JK av någon oklar anledning har bedömt att den inte faller under hets mot folkgrupp. Det är mycket som är konstigt nu för tiden."

Hur skulle Jimmie Åkesson förhindra att NMR manifesterade, när de dessutom hade tillstånd? Uppenbarligen förhindrade inte någon annan partiledare det heller, varför de nu skulle göra det. Den där tyrrunan är ett halmstrå som figurer av Holfves snitt greppar efter, då de lite finurligt har konstaterat att den också användes av en tysk militärenhet. Själv tycker jag att HMF redan i dag tillämpas lite godtyckligt, då till exempel "hitlerhälsning" anses vara hets mot folkgrupp, men inte några islamiska symboler eller hälsningar. Därefter underkänns ännu en myndighet som källa:

"September såg även den ökände moderate riksdagsledamot Hanif Bali beskriva asylsökande som 'barnlajvare'. Han följde upp detta i oktober med att i SVT Opinion påstå att 5000 afghanska ensamkommande flyktingbarn hade ljugit om sin ålder. Han verkade bygga den uppfattningen på uppgifter från Rättsmedicinalverket."

Med tanke på att det bara under 2015 kom 35 000 personer ur denna kategori, är siffran 5 000 troligen inte i överkant. Samtidigt behöver Holfve inte ens tjafsa om denna detalj, eftersom han sannolikt vill ha fri afghansk invandring oavsett ålder. När vi når december kommer det att handla om de antisemitiska händelserna, och fokus blir det förväntade:

"Många tog avstånd men en del tog också tillfället i akt att skylla antisemitismen på invandringen. För egen del menar jag att en utbredd passivitet inför antisemitism borde mana till större eftertanke. Det är knappast invandringens fel när polisen har svårt att ta anmälningar om hatbrott på allvar."

Att vi har Mellanösterns konflikter i Sverige har dock en klar koppling till invandring, liksom de incidenter som rapporterades i december. Det finns även pursvensk antisemitism, men den utgör en liten del av rapporterade brott.

Det kanske festligaste med Holfves text är att den blir något av ett självmål, då han i sin iver att hitta rasism samtidigt tvingas räkna upp ett antal mångkulturella fenomen. Min huvudpoäng är dock att vi här får ännu ett exempel på hur urvattnat ordet "rasism" numera är. Att ha gränskontroller, att ge tillfälliga uppehållstillstånd eller att hålla avvisade personer i förvar har ingenting med rasism att göra. En rasistisk invandringspolitik skulle till exempel kunna ha olika regler för samma länder, baserat på etnicitet. På samma sätt kan diskussioner om överrepresentation vid brottslighet vara rasistisk, om man hävdar att den beror på genetiska faktorer. Även allt detta får man hävda, men då blir etiketten "rasism" mer adekvat.

Nåväl, jag och Per Holfve växlade några ord om saken:






"Årets eldsjäl"




I en sedvanligt tramsig artikel listar Nyheter24 ett antal politiker och hur deras år ska sammanfattas. Vi får veta att Stefan Löfven har gjort "årets insats", medan hela fyra negativa omdömen handlar om sverigedemokrater. En person var dock så viktig att man bortsåg från att hon inte är politiker i strikt mening:

"Om det så är i tv-debatter, långa intervjuer eller livesändningar på Facebook så visar Ung i Sveriges Fatameh Khavari att hennes engagemang aldrig sinar. Med sin glöd har hon lyckats påverka politiker, makthavare och hela svenska folket."

Har hon verkligen det? Att hela svenska folket skulle vilja se en amnesti för alla afghanska män kan vi direkt avfärda, men frågan är om den där "glöden" ens har påverkat särskilt många politiker. Förvisso har figurer som Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca och Gudrun Schyman poserat vid ockupationen av Medborgarplatsen, men de och deras partier hade redan denna inställning.




Tanken att Fatemeh Khavari, i folkmun kallad "chefsigeln", står för ett särskilt fint engagemang är intressant. I själva verket kämpar hon endast för sin egen etnicitet och för att alla ur just den gruppen ska kunna komma till Sverige. När exempelvis Svenskarnas parti gjorde samma sak, sågs det inte alls på detta sätt. Man kan dessutom undra i vilken mån Khavari verkligen bryr sig om huruvida hazarer får stanna eller ej, då hon framför allt verkar söka rampljuset.

Hon hittar gärna också på historier för sakens skull:


Ovanstående anekdot bär inte trovärdighetens prägel. Varför sov han just utanför ett tomt HVB-hem? Hur visste Fatemeh att det var dagen efter att han fyllde 18 år? Sådana frågor ställdes, utan något svar, men mer intressant är hur de vanliga "medmänniskorna" fungerar:




Tråden ifråga är kommentarerna under Fatemehs tweet ovan, varav de flesta helt enkelt ifrågasatte sanningshalten i historien. Varför ska hon fredas från all kritik? Svaret handlar sannolikt om den syn på asylsökande som Lotta, och andra tillskyndare, har. De ser inte Fatemeh som en aktivist, utan som ännu en person att ömka. Det är inte synd om Fatemeh. Hon växte upp med sin familj i Iran, och efter att en äldre broder skickats hit som ankarbarn, och givetvis fått uppehållstillstånd, kunde resten av familjen komma hit som anhöriga. Precis som många andra ur gruppen, har hon lärt sig att manipulera naiva svenskar och det får resultat. Den nisch hon har hittat har rentav fört henne ut i världen, som här, bredvid asylfanatikern Malin Björk (V):




Fatemehs yttranden på sociala medier kan delas upp i två kategorier; de om hur hemskt det är i Afghanistan, där hon sannolikt inte har varit, och de om hur hemskt det är i Sverige:



Ett av de fall där Fatemeh slirade på sanningen har fått en viss spridning på nätet. Journalisten Janne Josefsson gjorde sitt jobb och ifrågasatte ett vanligt påstående:

"Jag måste fråga om det här som du sagt, och även andra säger: Att skulle de här skickas tillbaka så skickas de till döden?
– Säkert till döden, säger Fatemeh Khavari.
Säkert till döden – hur många av dem som har sänts tillbaka har dött?
– Ska jag ge dig statistik?
Ja, eftersom du säger att det är säkert att de kommer att dö.
– Jamen, är döden bara fysisk? Som jag ser det är det inte bara fysiskt, det är psykiskt också.
Så det är inte döden i den bemärkelsen att de dör?
– Alla dör psykiskt. Alla, alla, det spelar ingen roll. Alla dör psykiskt, säger Fatemeh Khavari."

Detta resonemang resulterade i en lite rolig "meme", som Fatemeh säkert uppskattar själv som ett bevis för hennes betydelse:






torsdag 28 december 2017

Dagens citat: Susann Senter


"Vi ville inte könsbestämma det lilla barnet med en gång."
Expressen



Domprosten i Västerås förklarar varför man i en annons kallar Jesus för "hen". En normal människa kan ju tycka att Jesus varit tämligen könsbestämd i ett par tusen år, men Svenska kyrkan är som bekant numera en organisation i nyvänsterns tjänst. Susann Senter fortsätter:

"Vi har avsatt två arbetsdagar för alla medarbetare för att prata om likabehandling. Hur vi könskodar varandra har varit ett av samtalsämnena."

Den aspekten är endast relevant för transsexuella, och vi har aldrig tidigare hört att Jesus skulle ha definierat sig som kvinna. Festligt nog är Susann ändå tillräckligt reaktionär för att bjuda på egna könsstereotypa föreställningar:

"De flesta 1800- och 1900-talsbilder av Jesus är ganska feminina. Han är mild, har lockigt hår och är inte särskilt kraftfull i fysiken."

Jag kan förvisso förstå varför sådana framställningar kan ses som feminina, men enligt nyvänsterns genusteorier är kopplingen helt förkastlig. Å andra sidan är Susann inte främmande för rent trams:

"Jag hade önskat att vi haft 'hen' i vårt språk, som finskan. Då hade det här inte varit lika provocerande."

De finsk-ugriska språken råkar ha ett pronomen för både kvinnor och män, i ungerskan "ő", men det är en helt annan sak. När krafter i Sverige försöker införa "hen", för att inte tala om det ännu fånigare "en", handlar det om en politisk kampanj som inte har en naturlig plats i språket. För övrigt könsbestämmer exempelvis de romanska språken även adjektiv, där en person alltså inte bara måste tänka på hur den är, utan också ta hänsyn till vad den är.

Svenska kyrkans trendkänslighet väcker ett par frågor. Kommer vi att få nya bibelversioner, där alla figurer har blivit könlösa? Kommer Svenska kyrkan våga ifrågasätta den där andre profetens kön?




tisdag 26 december 2017

En batikhäxas vanvett


Margareta Söderberg fylld av känslor.


Vanligen försöker jag här upprätthålla en viss språklig nivå och undvika nedsättande uttryck, men "äldre svensk kvinna med specialintresse för yngre afghanska män" blir i längden något otympligt, och ordet "batikhäxa" gör att alla direkt förstår vad som avses. Typen har funnits sedan de själva var unga, men tillgången på just afghanska män har av någon anledning fått dem att blomma ut starkare än någonsin.

Dala-Demokraten vill en av dessa, Margareta Söderberg, uttrycka frustration inför eventuella avvisningar, och känslorna är så omtumlande att inga överdrifter är för stora. Hon kallar sig "kulturarbetare" och hennes text ska vara "ett öppet brev till alla folkvalda". Vi får inledningsvis veta vilka enkla och strävsamma människor hennes föräldrar var, följt av:

"Genom livet har jag ofta tänkt – att jag råkade födas här – vilket oförtjänt privilegium i jämförelse med de flestas lott på jorden!"

Så kan man se det, och det är inte ett ovanligt grepp i debatten, men man skulle också kunna tänka att hon är barn till de arbetande föräldrar som ville ge henne en god uppväxt och har bidragit till vårt lands välstånd. Festligt nog uppskattar hon många av de aspekter av Sverige som på sikt, och i viss mån redan nu, hotas av just asylinvandringen:

"Självklarheten att vara medborgare i ett land där jag kan tala och uttrycka mig fritt, välja själv hur jag vill leva mitt liv – också som kvinna, resa fritt, umgås med vem jag vill, skriva vad jag vill, förverkliga mina visioner."

Ett antal ideal räknas upp, men det är det sista som nu sysselsätter Margareta:

"Vi har velat gå före, vi har gått före: Jämlikhet. Demokrati. Gemensam välfärd. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Asylrätten…"

Om afghaner utan asylskäl utvisas förvandlas dock hela landet direkt till en mardröm:

"Med fasa och oerhörd sorg tvingas jag inse att mitt land har blivit helvetet på jorden för många. Fast dödsstraffet sen länge är avskaffat, är detta ett land där du oskyldig sätts i 'förvar', fängslas på obestämd tid i väntan på dödsstraffet – utvisningen dit där döden spelar tärning med ditt liv. Från död och katastrof kom du flyende, riskerande ditt liv, i tron att vårt land var frihetens stamort på jorden."

Man ska kanske förlåta en kulturarbetare för att dramatiken måste få fritt spelrum, men bilden av att alla dessa afghaner flyr från döden är inte alldeles sann. Å andra sidan är Margareta mer besatt av poetiska formuleringar än verkligheten:

"Du kom som ensamt barn. Nu har du hunnit bli 'vuxen' och vi gör som vi vill med dig. Du är en form av giftigt avfall som vi måste göra oss av med. Som landet ska befrias från. Dessa 'förvar' är helvetets förgårdar. Hur långt är steget till Abu Ghraib?"

Jag gissar att förvaren inte påminner särskilt mycket om Abu Ghraib, men varför inte dra till med Auschwitz när ångan ändå är uppe? Framför allt vet vi att långt ifrån alla var barn när de kom, men det är dessutom så att regeringen vill göra undantag för de som påstod att de var det vid ankomst.




Ju längre vi kommer i texten, desto tydligare blir det att Margareta endast lyssnar på likasinnade:

"Vad ni nu gör, mina folkvalda, är att ni förbereder oss för fascismen. Långsamt inympas det gift som är dess grund – den blinda lydnaden. På aningslös svenska: 'sköt dig själv och skit i andra'. Dom andra. Titta bort. Du behöver inte befatta dig, vi sköter det här. Du kan ändå inget göra. Se om ditt eget, vi kan inte hjälpa all världens elände."

Här måste vi försöka sätta oss in i hur hon själv ser på situationen. Alla hon känner och talar med tycker att det är fruktansvärt att vi inte har fri invandring för afghaner, vilket gör att hon tror att det är ren passivitet som gör att inte alla kämpar för detta inflöde. Hela befolkningen är i hennes värld emot avvisningar, men har marinerats i fascism för att inte agera. I verkligheten, som vi andra försöker förhålla oss till, gynnas snarare allt det som hon sannolikt kallar "fascism" av just denna typ av ansvarslös invandring. Jag tittar inte bort, utan engagerar mig för att inte en enda afghansk asylinvandrare ska bosätta sig här.


Margareta till vänster, i sin naturliga miljö,
där bilden av folkviljan blir lite speciell.


Därefter blir Margaretas speciella världsbild närmast komisk:

"Ponera att vi har 10.000 ensamkommande kvar i landet som hotas av utvisning till Afghanistan. Kring var och en av dessa finns kanske 10 personer som står dem nära – familjemedlemmar, lärare, gode män med flera. Då har vi 100 000 människor i Sverige som direkt berörs – med ångest och oro för en medmänniska de kommit att hålla av. Dessa tio närmast berörda har förmodligen ytterligare ett kontaktnät av släktingar, arbetskamrater, grannar etc. som också upplever hur frustrerande situationen är. Låt oss säga tio personer var. I så fall skulle vi vara en miljon människor i det här landet som är direkt berörda, ilskna och förtvivlade."

Det skulle vara lite intressant att veta hur stor gruppen med detta specialintresse är, men jag tvivlar på att den uppgår till en miljon. Sedan kommer vi till den kanske intressantaste tankegången:

"Vi har aldrig gett er mandat till den asylpolitik ni nu genomfört. Ni frågade aldrig oss, ni gjorde det över våra huvuden. Bara så där."

Känner ni igen denna känsla? Här talar Margareta förstås om den allra senaste tidens marginella åtstramningar, men politikerna har knappast frågat svenskarna om de ville bo i ett "mångkulturellt" land heller. Ett mandat har de på sätt och vis, eftersom människor trots allt har röstat på dem, oavsett hur mycket förakt de har visat för landet och befolkningen. Margaretas besvikelse må vara grotesk och "omvänd", men festligt nog speglar även nästa stycke vad många invandringskritiker känner:

"Nu är det vi, medborgare, som får mildra den skada ni så svekfullt orsakar. Det är vi som tar hand om, värnar, för talan för, argumenterar för, skyddar, gömmer. Vi gör det mot er, inte tillsammans med er som vi önskat. Ni har blivit våra fiender. Vart är ett samhälle på väg när de folkvalda agerar på tvärs mot den goda viljan hos så stor del av befolkningen?"

Medborgarna har alltid varit de som har drabbats av politikernas asylexperiment. Vår sida har dock skäl att avsky många politiker, medan Margaretas hela värld rasar för att några afghaner riskerar avvisning. Så länge dessa politiker genom en vansinnig politik skapade specialströmmen av afghanska män, och gjorde reglerna kända i hela Iran och Afghanistan, var Margareta nöjd. Sällan har livet i Dalarna varit så spännande som när man får krama exotiska 20-åringar.

När vi närmar oss textens slut har känslorna blivit övermäktiga och den sista meningen lär få många att fnissa till:

"Tillåt er att fungera som människor! Ni är ju människor precis som vi! Ni har fått vårt mandat att genomföra de goda besluten. Gör det då! Det är mänskligt att ändra sig och det är stort att kunna stå för sina misstag! Särskilt som politiker. Låt de unga stanna. Ge dem amnesti. Vi har allt att vinna på det. De berikar vårt land."

Detta är nu andra gången Margareta använder "goda", till skillnad från all annan vilja och alla andra beslut, som antagligen ska vara motsatsen. Hennes bild av vad politikerna egentligen har mandat för är snedvriden, men så blir det när man lever i en bubbla. Jag tar åtminstone del av vad afghanaktivister säger och skriver, och vet följaktligen att sådana också finns, hur suspekta deras motiv än må vara.

Samtidigt finns det en sorts underliggande tragik i Margaretas text. Beskrivningen av de strävsamma föräldrarna, och tacksamheten för att kvinnor här har kunnat röra sig fritt och att vi har en välfärdsstat, är säkert alldeles uppriktiga, men hon är oförmögen att förstå att det är just alla dessa värden som hotas när befolkningen ska bytas ut.




måndag 25 december 2017

Dagens citat: Maud Olofsson (C)


"Jimmie Åkesson har intagit den populistiska positionen. Men jag skulle säga att det är mer än en person, det är en utveckling. Titta på Ungern, Österrike, Nederländerna... När jag var minister var det ansvarsfulla länder som vi kunde resonera med."
Expressen



Centerpartiets förra partiledare svarar på vem som är "vår Donald Trump". Det är en oerhört obegåvad jämförelse, eftersom Jimmie Åkesson kanske är den svenske partiledare som är mest försynt och försiktig i sina uttalanden.

Det är märkligt att det är just invandringsfrågan som avgör vem som ska kallas för "populist". Samtidigt är det ju ett erkännande av att en stor del av befolkningen motsätter sig omfattande asylinvandring och att det är denna uppfattning man företräder. Jag skulle säga att svensk politiks mest populistiska parti i dag är Vänsterpartiet, med sitt tal om "de rika" och "vinster i välfärden", där man appellerar till den förvisso folkliga men inte alltid uppbyggliga avundsjukan. Dock skulle jag inte kalla exempelvis Miljöpartiet för populister, eftersom deras företrädare faktiskt verkar engagerade i miljöfrågan och deras vurm för fri invandring inte har ett stöd hos majoriteten av väljarna. Minst populistiska är kanske Liberalerna, då de få som älskar EU och massinvandring sannolikt redan röstar på dem.

Att Maud Olofsson utan vidare dömer ut alla länder där invandringskritiska partier har nått framgångar är typiskt, men förblir patetiskt. På vilket sätt skulle det vara mer ansvarsfullt att förespråka en enorm asylinvandring? Dessutom har både Österrike och Nederländerna bedrivit en sådan politik i många år, men uppenbarligen har många väljare fått nog. Man kan tycka att Geert Wilders är lite väl fixerad vid islam, men hans hållning är av allt att döma alldeles uppriktig. Den utveckling som oroar Olofsson är en helt naturlig reaktion på den utveckling som hennes vänner har skapat.

I Expressens intervju bjuder Maud Olofsson på fler lätt infantila analyser, som när massinvandring ska hyllas som ett framgångsrecept genom det där talet om svensk utvandring på 1800-talet:

"Som land tappade vi en massa kompetens när de modigaste gav sig av, och USA tjänade på att de kom. Det är samma sak i dag."

Nej, det är det sannerligen inte. Det var då européer som utvandrade till ett land huvudsakligen bebott av européer, ett land utan ett väl utbyggt välfärdssystem.